De senaste dagarna har jag läst två inlägg i två olika bloggar där folk skriver att de nu antingen slutar eller överväger att sluta blogga. Lite synd, för det är bloggar som jag gillar att följa - även om man inte känner dem så blir det en inblick i vardagen. Naturligtvis en inblick jag kan vara utan, jag klarar mig nog, men visst är det roligt att läsa Magnus Ugglas funderingar om varför skivbolaget inte hör av sig, eller någon annans tankar om sin situation. Nu senast var det en som skrev att hon var osäker på om hon skulle radera sin blogg. Min tanke var - "men då försvinner ju all historik och all loggning", men det skrev jag ju inte...

En blogg som jag tyckte var suverän lades ner till årsskiftet - och jag har kommit över det nu. Jag raderade den ur mitt RSS-läsarprogram och tänker inte längre på den dagligen.

Jag tror fortfarande inte att bloggarna har spelat ut sin roll, men det är kanske bara bra att de ändrar karaktär och att nytt folk ersätter de gamla rävarna. De kanske spelar ut sin roll för vissa personer, och det går ju alltid att starta en ny om man känner för det. Kanske syftet med bloggen, att bara skriva av sig, gör att när allt är avskrivet tröttnar man på det. Eller så känns det alltför utlämnande?

Även om det ibland dröjer mellan inläggen så fyller bloggen en vktig funktion i mitt liv. Som en dagbok som finns där - med den extra kvaliteten att alla som är intresserade kan läsa den, vilket gör att jag måste skriva bättre.

Jo - Både bussförarbloggen och digitalspegling kommer att leva vidare. Och inläggen kommer när jag har något att skriva...

Bloggen är för mig en katalysator som utan att förbrukas gör att jag lär mig bättre och effektivare. En bloggkatalysator.