Cykelbudet konstaterar att det är rött ljus. Han fortsätter rätt ut i korsningen, utan att bry sig om något.

Kvinnan på cykel framför mig verkar inte riktigt koncentrerad på trafiken, mer på musiken i hörlurarna. Eller - vänta en stund - varför har hon bara en hand på styret. Aha - mobiltelefon. Pratar man i mobiltelefon och cyklar händer det att man kör mot rött. Och vips - som en bekräftelse på regeln - alla stannar utom den mobiltelefonpratadande cyklisten.

Efter Stureplan. Jag stannar vid rödljus. Trångt. Cyklisten tränger sig förbi leden. Det blir grönt. Cyklisten har fastnat, sätter ner foten, kommer inte förbi utan att antingen skrapa bilen eller bussen, eller sig själv. Jag kör lite åt vänster för att öka avståndet, underlätta, samarbeta. Cyklisten kör om och fortsätter in på cykelbanan - där jag vill ha henne...

Senare samma dag. Ser cyklisten i spegeln. Det är helt mörkt ute, men jag ser. Han fanns där inte för en sekund sedan, men nu kastar han sig dödsföraktande mellan min 18 meters buss och de parkerade bilarna. Jag håller ut lite. Cyklisten stannar till. Kliver av cykeln. Går ifrån vägbanan och upp på cykelbanan. Lamporna på cykeln är fortfarande släckta.



Jag gillar att cykla, men när jag kör buss i Stockholms innerstad ser jag ibland cyklister som dödsföraktat bryter varenda regel och dessutom kopplar bort allt sunt förnuft. "Ser jag bussen, ser bussen mig" verkar de tänka - trots att de övar mörkerkörning utan någon tillstymelse till lampor. Även om jag som busschaufför ska se allt, är det lite svårt att alltid läsa av cyklisternas intentioner. Det är även svårt att se dem i situationer där de kommer bakifrån i en mörk korsning. Lösningen blir att ta det lugnt och hela tiden vara beredd på att cyklisterna kan dyka upp från ingenstans. Kolla speglar och döda vinklar.

Med stor kraft följer stort ansvar, som de säger i Spindelmannen, men innebär det då att om man har lite kraft, pedalkraft, så behöver man inte ta något ansvar alls?