Måndag. Den 20:e augusti började SL-trafiken gå enligt vintertidtabell - vilket innebär fler bussar ute på gatorna. Sakta men säkert återgår samhället till det normala. Själv körde jag buss den 20:e och för mig som chaufför var det ingen större skillnad. Det är mest resenärerna som märker att bussarna går var tredje minut istället för var femte, som chaufför vet jag bara hur jag ligger till i förhållande till min egen tid.

En miss jag gjorde under måndagen var att stå vid fel sida av Slussen vid avlösningen. Jag kollade på papret och läste mot Karolinska hela tiden. Sedan plötsligt ringde min mobiltelefon och TX frågade om jag kommit sent in med bussen. Det hade jag ju inte och då insåg jag att jag kollat fel på lappen ändå, trots att jag läst den 20 gånger. Så jag sprang över vägen till buss 7005 - en av andra generationens biogasbussar. Körde och var några minuter sen till SÖS. Till sist hade jag kört in hela förseningen. Dock tänkte jag mycket på bromsarna, att man är lite stressad gör det inte enklare att köra mjukt. Men till sist la jag bort stressen totalt och fick min veckovila.

Tisdag. Veckovila. Jag åker till Söderhallen för att skriva ut min tjänst för torsdag och fredag. De har flyttat pauslokalen, så det går inte att komma åt tjänsterna via tjänstedatorn på Slussen. När jag förbi TX, civilklädd, ropar han efter mig. "Vad gör du imorgon?" - jag går in där "Ingenting planerat, ska vara ledig", säger jag. "Vill du jobba?" "Jo, det kan jag tänka mig". Han säger att han hade några rader, men därefter ser han att jag jobbade sent dagen innan så han frågar istället om jag kan tänka mig att vara uppskriven på en lista. Jag säger att de får ringa mig dagtid dagen efter och det antecknar han.

Onsdag. Kl 12 - precis när jag har haft tillräckligt mycket veckovila - ringer min mobiltelefon. Det är TX som frågar om jag har lust att ta ett jobb - från 13.10 - 20.41. Visst säger jag. Kollar pudelvaktsmöjligheter och drar sedan iväg till Slussen, skriver ut tjänsten och därefter iväg till Sergelstorg. Börjar med ett pass på linje 47 - Centralen - Skansen. Tre gånger. Mycket folk. En skolklass som jag hör kommenterar min skånska dialekt.

Därefter Sergelstorg till Tomteboda. Jag misstar mig på var jag är någonstans och kör inte bara över Odengatan utan även Karlbergsvägen, där jag skulle svänga. Kommer på att jag kört fel och meddelar passagerarna. Svänger ner mot Odenplan på Frejgatan och sedan ut på tvåans linjesträckning. Första korsningen på Karlbergsvägen får jag svänga, men den är olämplig. Jag kontaktar RTL och meddelar att jag kört fel, men att jag tänker svänga på Odengatan, vilket jag gör. RTL säger att det går bra. Svänger på Dalagatan och sedan vänster på Karlbergsgatan. Förlorade typ c:a sex minuter där. En passagerare kommer fram och säger att det inte gör någonting och att de började undra lite, men tänkte väl inte så mycket på det. Nåväl, det gick bra. Annars är det väl felkörningar som kan leda till olyckor - stress i kombination med okända kvarter är inte så bra när man har längd, höjd och bredd att tänka på...

Tar igen lite av förseningen. Sedan på vägen tillbaka mot Karolinska fastnar jag vid Norrmalmstorg. En buss står stilla och stoppar effektivt all trafik. 12 minuter sen kommer jag fram till Karolinska. Regleringstid och startar fyra sen. Allt går bra. Kommer lite sent till avlösningen.

Efter paus dags för en 47:a. Kör den till Slussen. Sedan omskyltning till linje 44:a. Kör den till Ruddammen. Vänder vid Djurgårdsbron. På tillbakavägen ser jag att manometern visar att jag har för lågt lufttryck, så jag anropar RTL. Tömmer luften helt efter instruktion av RTL. Hjälper inte, så jag tommar till Söderhallen för att byta buss. Har svårt att hitta tomkörningsväg, så jag kör via Odenplan och ner Dalagatan.

Vid Norra bantorget ramlar en cyklist rakt framför bussen! Han är 8-10 meter ifrån mig och jag har ingen hög hastighet, så jag har goda marginaler att stanna. Går ut. Han har slagit sig i huvudet, hade ingen hjälm. Han blöder från bakhuvudet, hans vita skjorta är nerblodad på kragen. Jag ringer till SOS och säger vad som har hänt. De vill ha en adress och jag säger Norra Bantorget. De vill veta vilken gata. Jag säger Torsgatan. Sedan kommer ambulansdirigenten in plötsligt och behöver en mer detaljerad adress, verkar det som. Under tiden har jag försökt hitta något att stoppa blödningen med. En kille kommer fram och säger hej till den som har ramlat. Han presenterar sig såsom sjukvårdsutbildad och mitt under mitt SOS-samtal går de iväg för att lägga om, de bara går. Idag förstår jag ju dem, bättre att få vård än att stå stilla - men just där och då blir jag lite förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra - SOS operatören som vill ha en adrress och som jag inte verkar ha gett en bra bild av vad som hänt, blir lite välvilligare inställd när jag säger att jag kör buss. Jag avslutar samtalet och kör vidare. Anropar RTL och informerar om att jag bevittnat en singelolycka med cykel och de säger att jag ska skriva en trafikhändelserapport. Jag ringer TX och berättar att jag är på väg in för vagnbyte. Är lite skakig.

Byter vagn ungefär då jag ska sluta för dagen. Vagnen står inte där den ska, så rangeringen får leta upp en tankad buss. Kör Stadsgårdsleden till Slussen och därefter upp som om jag skulle till Mariatorget. Kommer in på 43:ans hållplats och får avlösning. Hemma skriver jag en trafikhändelse. En rätt händelserik extradag.

Några tankar
Att det är mycket trafik beror enligt chaufförerna på omläggningen av trafiken i och med centralbro-renoveringen. Fler bilar än normalt letar sig till Munkbroleden och det gör att det blir stora förseningar i trafiken. Många turer är dock väl tilltagna och klarar en försening på flera minuter utan att raster och pass-planeringar spricker. Det hör till vardagen, verkar det som - även om det är mycket nu även för att vara Stockholm.

Olyckan var lite jobbig, det var ett kvitto på att saker kan ske när du minst anar det. Jag känner att jag gjorde mitt bästa, men i efterhand finns det saker som jag kunde gjort annorlunda. Tänkte inte på att sätta på varningsblinkersen. Kunde ha larmat via RTL, så hade de sett min position. Jag tror cyklisten fick en hjärnskakning, men eftersom de gick iväg kunde jag ju inte få reda på mer. Idag när jag passerade stod cykeln kvar i varje fall. Och även om jag kan fila på detaljerna, gjorde jag så gott jag kunde just där och då.