God jul önskar Bussförarbloggen med denna bild på 5020, mot Waldemarsudde. Fotograferad på Tomteboda/Karolinska institutet efter att ha tomkört från Karolinska sjukhuset. Denna dag gick bussen på linje 77 och 47 på morgonen/fm. På eftermiddagen gick den tillbaka till linje 77.

Jag hade knappt vågat hoppats på att få köra boggin så snart inpå utbildningen som jag fick. Började med 7502 i fredags, ett inhopp, men mycket lärorikt sådant. I lördags kväll körde jag 7508 på linje 44 i dryga två timmar, vilket gjorde att jag fick ganska bra erfarenhet av hur bakre överhänget beter sig. Inte minst när jag skulle ut på Valhallavägen riktning Ruddammen kändes det lite trångt. Positionljuset som sticker ut längst bak visade sig vara väldigt användbart för att se - positionen av aktern på bussen.

Igår, söndag, fick jag så köra 7506 på linje 47 i två timmar. När jag gick av den vid  Sergelstorg och avlösande förare körde iväg såg jag att bakre axeln svängde - det får den ju inte göra... Det ska den ju inte göra om dörrarna varit öppna. Anmälde det till RTL...

Trafikanterna märker att det är nya bussar. Vi frågar, andra berättar för sina kompisar att de läst om bussen. En man tyckte den var lång, en kvinna undrade vad det var jag hade på taket:

- Vad har du på taket
- Gas, svarar jag
- Jaha...

Vissa förare jag pratat med är oroliga för bussens egenskaper, att dess överhäng går in över trottoaren och andra filer vid fullt rattutslag. Det är lite att tänka på och jag hoppas det inte händer något. En annan förare jag pratade med påpekade vikten av att ta för sig när man kör boggibuss - det går inte att be om ursäkt, utan man måste ta plats - annars hamnar man i konstiga och obehagliga lägen.

Ja, det var lite kort om helgens bigoasboggistadsbusserfarenheter.

Tar över 7502 på Slussen, eftersom den förare som fått den på sitt block inte gått boggikursen. Sätter mig tillrätta, ställer in stolen och ratten. Det känns som att ratten fungerar att ställa in bra, får fram den ordentligt och kan vända stolen utan att slå i rattstången. Slår på tändningen och startar. Den går igång. Är lite uppspelt eftersom jag inte kört bussen i trafik tidigare, nu ska jag gå som en 76:a. Skyltar upp och några passagerare går på. Hälsar och kollar biljetterna. Stänger dörrarna. En tvåa hindrar mig effektivt från att svänga ut, står med baken snett ut på Katarinavägen, så jag sätter foten på bromsen och lägger i backen. Backkameran sätts igång och varningsljudet hörs. Kollar så att ingen är bakom och backar långsamt längs med trottoaren. Foten på bromsen och lägger i D. Nu rullar vi - ser att en passagerare på trottoaren kommit, men nej, jag måste köra - är redan halvvägs ute på Katarinavägen.

Första 100 meterna går bra. Lite ovant, men har bra sikt i speglarna. Första utmaningen kommer när jag ska svänga in mot Strömbron. En bil som kommer från Stadsgårdsleden försöker köra före mig, vet inte om den ser mig - den bromsar ganska hårt. Svänger höger. Försöker skära kurvan lite mjukt för att inte få en för kraftig sväng med bakpartiet. Släpper över gående och ställer mig i bussfilen. Första svängen gick bra. Bussen hel, trafiksignalerna står kvar och inga skadade människor.

Andra svängen. Åt vänster denna gång. Går ganska långt fram för att få med bakpartiet och svänger sedan. Inga problem. Kör vidare på Strömbron mot Kungsträdgården. Sväng nummer tre - in på Hamngatan riktning Ropsten. Lägger mig i mitten för att blockera och inte få bilar till vänster om mig. Stadsjeepen fattar inte, inser jag, utan glider förbi mig ändå. Ajdå, får kanske vara tydligare, alternativt vänta på att det är helt fritt innan jag svänger. Det blir grönt. Stadsjeepen försvinner framåt, jag genomför högersvängen. Det går bra. Bussen är smidig. Fortsätter mot Norrmalmstorg, Djurgårdsbron. Flera passagerare går av vid Berwaldshallen.

Eftersom jag tagit över bussen från en förare och nu kör som reserv har jag inga papper på tidtabellen. Det gick inte heller att byta omlopp på BussPC:n så jag kör som en extratur. Vid Frihamnen ropar jag upp RTL och undrar om jag ska vända eller köra till Ropsten. Får direktiv att fortsätta till Ropsten och sedan ska föraren jag löste av anropa mig när han hämtat ut en ny vagn från hallen. Så, jag fortsätter. Värthamnsdelen av 76:an är lite knixig med många svängar, men det går utmärkt. Sista delen innan Ropsten brukar vara hoppig, eftersom vägen är rätt ojämn, men den nya boggibussens luftfjädringar käkar alla ojämnheter. Kan nästan hålla 50...

Vänder vid Ropsten. En annan 76:a står framför mig. Jag släcker ner min buss och tommar för att köra in lite tid. Tommar till Frihamnen. Strax därefter ropar den andre föraren upp mig. Vi kommer överens om att jag ska köra hela vägen till Ljusterögatan och därmed undvika byte mitt på linjen, för passagerarnas skull. Han ska passa sin avgång vid Ljusterögatan. Alternativet hade varit att han tog över passagerarna vid Slussen.

Rullar på. Svänger till slut in på Ljusterögatan. Släpper av passagerarna. Ropar upp RTL och frågar vad jag ska göra med bussen. I samråd med dem kör jag in den till hallen och ställer upp den. Första varvet med biogasstadsboggibussen i trafik är över. Det var lite nervöst, men gick bra. Det var lärorikt. Lärresan fortsätter.

Bildtext: Passade på att ta en bild av instrumentpanelen vid Frihamnen, när alla passagerare gått av. De röda instrumenten är behagliga. Jag har ratten i en vinkel som känns bra, men som döljer manometrarna - ska se om jag kan ställa in den annorlunda.


Bildtext: Kamerorna längst bak gör det möjligt att följa hur bussens bakdel beter sig. Inte minst ser jag bakre positionsljuset. Spegeln bredvid är bra, men döljer inventeringsnumret.


Bildtext: 7502 vid Ljusterögatan, 2008-12-19 kl 17.32

De senaste dagarna har jag funderat mycket över boggibussarna och framförallt när jag skulle kunna få köra dem igen. Utbildningen gav mersmak. Idag fick jag sitta reserv två och en halv timme. När jag kom med en trea till Slussen såg jag 7502 med påslagna varningsblinkers. Av ren nyfikenhet och välvilja gick jag efter avlösning upp till dess hållplats och pratade lite med föraren. Det visade sig att han inte hade någon boggibussutbildning, skulle antagligen få den först på söndag. Eftersom jag har gått utbildningen och dessutom skulle vara reserv föreslog vi för RTL att jag skulle ta över, något de efter samtal med Söderhallen tyckte var bra. Så en längre rapport av körningen med 7502 i trafik kommer.

SVT:s regionala nyheter ABC gjorde ett reportage om de nya bussarna - 7505 fick vara med på bild. [Spana in]

(Fick även höra att någon reporter som provat köra bussen på inhägnat område råkade skrapa den lite... Vet dock inte vem eller vilken buss det var...)

På Söderhallen var det öppet hus i eftermiddags. Två biogasboggibussar till har levererats - 7503 och 7505. Eventuellt ännu fler, men det var dessa jag såg. 7503 stod parkerad vid ramp, men 7505 användes för förevisning.


Bildtext: 7501 användes för rundturer. Intresserade chaufförer fick prova att köra runt kvarteret, dessvärre hann inte jag prova. I bakgrunden syns 7503, dess seriesyskon.

Bildtext: 7505 stod parkerad och användes för förevisning av video. En viss känsla när bussarna har helt glänsande ny röd lack.

Åter till boggibusskursen. Löser av föraren som kört från Karolinska och äntrar åter igen förarplatsen. Sätter på mig säkerhetsbältet, ställer in stolen och  backspeglerna. Blinkar med helljuset och efter några försök slår skärmen på pelaren framför mig om till backkameran. Trycker ner bromsen och lägger i R. Backar. På TV:n framför bussen ser jag en OmniLink komma, men den stannar. Kollar i min egen back-TV som sitter ovanför mig och ser att jag inte har något bakom mig. Fortsätter bakåt tills jag har bokstäverna som anger fålla framför mig. Foten på färdbromsen och byter växel. TV-skärmarna slår om till att visa vardera sida av överhänget bak. Lättar på bromspedalen. Det är fördröjning i bromsarna, de släpper inte direkt.

Kör vänster om pelaren och upp ur terminalen. Ska tomma tills jag kommer in på 59:ans linjesträckning, vid Medborgarplatsen och lägger mig därför i höger körfält istället för i bussfilen. Svänger vid Hornstull och kör in på Hornsgatan. Bussen är oehört smdig med sina 13,75 meter. När jag inte har fullt rattutslag känns det som att jag har bra koll på var bakänden är någonstans. Vid fullt utslag vispar det lite otäckt, men samtidigt lär jag mig det ganska snabbt - att jag ska vara uppmärksam på det. Det gäller att planera för den aspekten, mer än med en kort- eller ledvagn.

På Hornsgatan lär jag känna bussen. Kör i 40-50 km/h, bromsar, planerar körningen, accelerar och spanar in kamerorna. Kommer fram till mynningen av Söderledstunneln, vid Slussen, och mina kollegor uppmanas att gå längst bak och kolla hur jag sköter mig med det bakre överhänget. Ska svänga ner mot Medborgarplatsen. Gör en sväng som jag brukar, men ligger lite längre åt höger. Slår inte över någonting, säger kollegorna - vilket känns ganska bra. Accelerar upp till 60 - hinner inte upp i 70 - i tunneln och svänger av mot Medborgarplatsen. Kör 59:an mot Ljusterögatan. Är lite nervös för svängarna vid Nytorget, men det visar sig att bussen är lika smidig där - den smeker kurvorna och jag tror jag ligger lite mer mot mitten än jag brukar, för att inte slå i några bilar. Kör lugnt över fartguppen och det gör att bussen inte slår i.

Svänger ner på Ljusterögatan. Kollegorna ska till Slussen, så jag gör en u-sväng som en 76:a. Smidigare än en kortvagn. Kör upp igen. Ut på Ringvägen och svänger höger. Den svängen är ganska tight även med kortvagn. Lägger mig i mitten och kör som om jag skulle ha kört kortvagn. Axlarna följer och jag går fri från stolpar, trottoar och staket. Kör vidare mot Slussen och släpper av kollegorna. Jag passar på att köra så mycket som möjligt, och ska ändå upp till hallen, så jag och instruktören vänder i Pelikanslingan och kommer ner på Stadsgårdsleden. Bussen går mjukt och fint. Ganska tyst också, kanske för att motorn är så långt bak. Kör in i hallen och frågar om jag får köra ett varv till - ut ur hallen och in igen - känner att det kunde vara bra träning. Får okej av instruktören, men någon ur verkstaden stoppar oss och säger att det inte går - eftersom det är så många pelare och det lätt blir skador för flera hundratusen kronor. Jaja, jag får backa 30 meter istället och använder backkameran. Det går bra.

En underbar buss att köra. Antar att det är skillnad mot 15 meters varianterna, men denna boggibuss var suveränt rolig att köra. Två negativa saker noteras: den sveper mycket med överhänget bak. Den andra saken hoppas jag åtgärdas snart - jag kan inte få köra den snart nog...

Idag såg jag 7501 - den första biogasboggibussen - i trafik på linje 76. Enligt vissa uppgifter har det kommit tre vagnar till idag, alternativt att de kommer senare i veckan. Så nu är det skarpt stadsboggibussläge i Stockholms innerstadstrafik.

Det är en av mina tre kollegor som kör den 13,7 meter långa boogibussen ut från Liljeholmens bussterminal. Vi lägger oss i vänster fil för att komma under vägen och upp på Liljeholmsbron. Har en hållplats precis efter att vi passerat under vägen och kör sedan bussfil till Hornstull för att glida in på fyrans linje fram till S:t Eriksplan. Därefter går 77:an som trean till Karolinska, inga större nyheter för mig alltså.

Byter förare vid Karolinska och en av de andra förarna tar plats. Kör tillbaka till Liljeholmen. Det är lite trångt med betongsuggor bortom Fridhemsplan, men det är inga större problem för bussen. Instruktören berättar dock att den glidit in i några sådana tidigare under utbildningsperioden, och vi kan se skrapmärken på höger sida - som ett minne från det. Kommer fram till Liljeholmens bussterminal och håller höger för att komma upp till avstigningsplanet. Kör sedan ner till avgångsplan och in i samma fålla som vi utgick från.

77:an är en ny linje för mig. Egentligen är det enda nya sträckan från Hornstull till Liljeholmen, och själva Liljeholmsterminalen, där jag aldrig tidigare varit. Hittade igår förstudeirapporten om den planerade nya tunnelbanesträckningen från Odenplan till Karolinska [länk]. Där beskrivs linje 77 som förstärkning till trean i rusningstrafik. Att köra 77:an ska bli kul, även om det i början troligen blir utan boggibuss - eftersom det bara kommit en än så länge och trafikstarten är på måndag den 15:e december.

Med boggibussarna kommer en ny linje för Söderhallen - 77:an. Den går mellan Liljeholmen och Karolinska Sjukhuset. Under boggibusskursen ingick linjeutbildning på denna linje.

Åker med när min kollega kör Södermälarstrand bort till Hornstull. Korsar Hornstull och ligger inte i bussfilen som en fyra, utan i en vanlig fil. Över Liljeholmsbron. Fortsätter en bit och har en hållplats innan vi svänger ner till höger, ner mot en rondell. På vänster sida ligger Liljeholmens bussterminal - ihopbyggd med tunnelbanestationen. För att släppa av passagerare håller man höger och för att köra direkt ner vänster. På en display till vänster om bussen ser vi en display som listar avgående bussar och dess avgångsplats. Missar man den finns det en till, lite mindre, längre fram. Kollegan kör in och parkerar ganska långt fram. Eftersom resenärerna passerar spärrarna till T-banan för att komma in i bussterminalen ska inga biljetter visiteras. Automatiska dörrar som kontrolleras från bussarna hindrar passagerarna från att komma ut i bussterminalen, innan det är dags för påstigning.

Vi går av. Bussens framlyktor och sidomarkeringsljus lyser fortfarande, trots att vi slagit av huvudströmmen. Det visar sig att vi är tvugna att stänga av lamporna manuellt. Stänger bussen igen och går iväg på en liten rundvandring. Det är riktigt fint där. Gick in i rastlokalen, som var i klass med den på Slussen. Efter en kopp kaffe och en lite paus gick vi ner till bussen igen. En annan kollega tog över för att köra som en 77:a till Karolinska Institutet. Framför bussen, på en pelare, finns en display som visar avgångstiden. Genom att blinka snabbt med helljuset aktiveras en backkamera, som visar bussen bakifrån. Riktigt smidigt - fågelperspektiv. Bussar som backar har företräde, men det är ändå bra att se att ingen finns bakom bussen...

77:an går i rusningstid - i varje fall har vi den då. Jag kollade igenom våra nya omlopp och det verkade vara rätt många tjänster som har 77:an i sig och därmed innebär stopp på Liljeholmens bussterminal. Det ska bli spännande att lära sig den lite mer ingående.

Sätter mig tillrätta som tredje förare. Ställer in den nya typen av förarstol. Jag kan inte få den så långt bak som önskar, men sitter relativt bra ändå. Ställer in ratten genom att trycka på en svart pedal i golvet mitt för rattstången. Viker bara ratten, inte som på de andra MAN-bussarna där hela instrumentpanelen flyttar sig. Foten på bromsen, lossar p-broms och i med växel i D-läget. Släpper färdbromsen och bussen rör sig framåt. Gasar lite. Glider framåt. Instruktören säger att jag ska ligga nära vänster kant på refugen, för att testa svängradien. Lägger mig nära och tar nästan fullt rattuslag. Bussen svänger på en femöring, känns det som. Försöker titta på överhänget bak och ser att det slår ut, men jag klarar att göra svängen utan några större problem.

Glider in på hallgården igen och vänder. Gör om samma sväng runt refugen igen. Samma resultat. Inga problem alls. På uppmaning av en av kollegorna testar jag att ligga i mitten av vägen för att smeka motsatt sida av refugen. Inga problem det heller. Bussen känns ny, smidig, fräsch och jag likt de andra bussarna jag kör funderar jag inte över längden. Svänger från början när jag har första bakaxeln i höjd med hindret, men inser att jag kan svänga lite tidigare, för bakersta axelns svängning gör att bussen förflyttar sig ut från det. Kör några vändor för att bekanta mig med bussen och trivs med den. Den går mjukt och tyst.

Förarmiljön är också väldigt trevlig och fräsch. Känns 2008. Till skillnad från de äldre MAN-bussar vi har är denna mer lik Volvon i designen - minus en massa displayer. Den känns renare i instrumenteringen, på samma gång som manometrarna är fysiska och inte visas på en display. Displayen används till att visa vilken växel som är aktuell - inte bara D eller R - utan 1,2,3 och 4.

Första intrycket är att detta är en mycket trevlig buss. Svängradien var suverän, kändes oehört smidig. Jag hann inte kolla så mycket på TV-skärmarna som visade sidorna, men det behövdes inte för den körningen jag gjorde (50 meters runda). Förarstolen är av samma typ som finns i 7011 - luftavfjädrad - vilket gör mycket för komforten. Dessutom har den trepunktsbälte.

Ja, detta var en trevlig körupplevelse.

Torsdag morgon. Boggibusskurs. Som jag har längtat, väntat och suktat efter att få gå den här fyra timmars kursen. Har sett bussen på hallgården och i hallen, men aldrig fått vara inne i den och än mindre köra den. Men igår var det dags.

Boggibussen välkomnar mig när jag parkerat bilen klockan 06.40 på Söderhallen. Den står utomhus, rampad. Jag fortsätter in genom fack åtta och går ner till personalutrymmena. Köper en kopp te och väntar. Vid sju-tiden hälsar jag på min instruktör, som är samma person som instruerade mig när jag lärde mig köra ledbuss. Fyra förare ska få gå boggikursen denna dag. Jag är den som har färskast körkort och jobbat kortast tid på hallen, men alla är trevliga, glada - förväntansfulla.

Instruktören öppnar upp bussen. Jag tittar lite extra för att se vilken lucka som används, verkar inte vara några svårigheter. Äntligen - dörren öppnar sig. Går in. Det luktar nytt och fräscht. Nybusslukt. Det är några olika knappar att trycka på för att få igång den - en radiotändning, för att få igång radion, tändning och sedan start. En förare får köra in bussen i hallen, eftersom det är kallt ute. Det går bra. Väl inne i hallen, vid Glasväggen, bortre ändan av byggnaden, ställer vi upp bussen, parkerar och stänger av. Instruktören går igenom alla knappar vid instrumentbrädan - det är inte jättemånga knappar - men några nyheter. Exempelvis går det att välja vilken av framdörrarna som ska öppnas och hjälpbromsen, hållplatsbromsen, aktiveras med en vippknapp. Vi har backkamera - som syns på en skärm ovanför huvudet. När man kör framåt används två kameror på vardera sida för att filma överhängets framfart. Känns lite high-tech...

Första 20 minuterna i bussen var trevliga. Utforskade dörrar, material val, placering av backkamera, startknappar och kylarnivåkontroll. Tittade även in i motorrummet - det rena, fina, glänsande. Det kändes bara "wow" - äntligen. Frågan var bara, när och hur mycket skulle jag få köra...

Har kört boggibussen idag. Nummer 7501 - en MAN A26 Lion's City. Återkommer med en mer utförlig redogörelse, men efter en timme bakom ratten måste jag bara säga: wow! Vilken buss. Oehört smidig... Men som sagt, återkommer...

Har fått en utbildningstid. Fyra timmar ska jag glida omkring och lära mig köra biogasboggi. I can't wait...

Söndag. Klockan 13.33 går jag på 69K som ska till Kaknästornet. Första gången jag kör den linjen sedan den infördes vid vintertidtabellens början i somras. När jag var liten gick bussen upp till Kaknästornet, men jag vet inte när den slutade med det. Som en förberedelse kollade jag på SL:s hemsida och hittade linjebeskrivningen. Läste att jag inte skulle stanna på Kaknästornet södra, utan köra direkt upp till huvudentrén.

Frågar föraren som jag löser av om vändning vid Kaknästornet och hon säger att det är enkelt att hitta - följ skyltarna.

Glider ut från hållplatsen, efter att ha besvarat frågor om bussen går till Djurgårdsbrunn, vilket den inte gör. Fastnar i trafikkaos vid Djurgårdsbron, vet inte riktigt vad privatbilisterna håller på med, de blockerar både här och där. Spårvagnen framför mig får ta för sig ordenligt för att komma ut. Jag glider ut, stannar vid rött och kör sedan vidare ut mot Kaknäs. Ovan vid linjesträckningen som jag är, det är inte varje dag jag kör 69:an överhuvudtaget, kollar jag BussPC:n ofta för att se hur långt det är kvar till de olika hållplatserna. Informerar om att Etnografiska-, Tekniska- och Polis-museet är på samma hållplats. Informerar därefter om att jag ska köra till Kaknästornet. Det är inte långt mellan turerna, så blockhusuddebussen kommer direkt efter mig - i stort sett.

Ser skylt mot Kaknästornet och svänger in. Ser en skylt till och svänger vänster. Inga problem. Ser hållplatsen och släpper av lite folk. Det var trots allt några turister som inte uppmärksammat att bussen bara gick till Kaknästornet, så jag informerar dem om att de kan åka med tillbaka en hållplats och byta där.

Kaknästornet var inga problem att hitta till alls. Trots detta var det lite nervöst, eftersom jag inte kände till vägen dit - bred, smal, vändmöjligheter. Det visade sig vara rätt lätt och jag kör mycket gärna till Kaknästornet igen. Det var riktigt kul.


Bildtext: Snabb bild på hållplatsskylten vid Kaknästornet...

En kvarts regleringstid vid Reimersholme. Kväll. Regn. Rusk. Släcker ner när sista passageraren gått av och går bak i bussen. Det är en viss känsla att vara helt ensam i en nersläckt buss. Bussen känns så stor. Visst är den stor även när jag kör, men samtidigt går det ju att utnyttja överhäng, rattutslag och returratt för att smita in bakom stolparna och parera felparkerade bilar. Jag tänker sällan på hur stor bussen är, om jag inte backar - jag hanterar den, utnyttjar dess design.

Det slår mig att det är rätt långt till förarplatsen - när jag står i mitten av bussen.

Slås även av hur välvårdade de gamla H18E-bussarna är, de är förvånansvärt fräscha i inredningen trots att de är från mitten och senare hälften av 90-talet.

Det var en lugn regleringstid, avkopplande.

En påminnelse om hur lång bussen är, när den står still...

I lördags kväll körde jag trean ett varv. Sista delen av varvet skyltades upp Karolinska Sjukhuset - Tjärhovsplan. Destinationen Tjärhovsplan skyltades upp av BussPC:n. Det var en lugn körning, efter föregående tidsjagningar på grund av alltför mycket folk i kombination med tighta körtider.

Kommer fram till Slussen och ser de flesta gå av. Några passagerare tänker gå på och jag informerar om att bussen bara kör till Tjärhovsplan.

"Bussen går bara till Tjärhovsplan", säger jag till de två kvinnorna som tänker gå på, väl medveten om att de gärna får gå på och åka en hållplats - Slussen - Tjärhovsplan är relativt populär.
"Jaha, men då passerar den väl Åsögatan och Gotlandsgatan?", säger den ena kvinnan frågande.
"Nej, Tjärhovsplan är nästa hållpats. Men det kommer en buss som ska till Södersjukhuset alldeles efter mig.
"Jaha, tack då", säger kvinnan och går av.

Det är kanske inte helt tydligt för alla vad en buss skyltad Tjärhovsplan innebär. Att bussen stannar där, och sedan tommar in i garaget. Fast nu vet dessa två kvinnor förhoppningsvis var Tjärhovsplan ligger... egentligen.

Idag fick jag höra om ett, för mig, nytt märke på stadsbussar: Solaris. Byggs i Polen (likt Scania och MAN) och är ett polskt märke (till skillnad från Scania och MAN). Googlade och hittade deras hemisda [Solaris hemsida]. Bussarna ser helt okej ut på bild. Men mer än så vet jag inte - vad är det för drivlina, var finns de i trafik... Får kolla upp det lite mer...

I fredags kväll fick jag vänta på den buss jag skulle ta emot - en trea mot Södersjukhuset. Den kom en kvart för sent, tre treor i rad. Jag tänkte att något hade hänt, så jag frågade:

- Har det hänt något?, frågar jag chauffören jag löser av
- Ja, det var mycket folk vid Karolinska. Det verkade som att alla slutade samtidigt där. Vi fyllde tre bussar och det var kaos. Det stod folk kvar på hållplatsen som vi var tvungna att köra ifrån.
- Oj då, säger jag - jag hade tänkt mig någon trafikstockning. Den ringa förseningen på fyra minuter som drabbade mig kvällen innan känns än mer som betydelselös
- Ja, du kanske får ropa upp RTL och se om du ska köra ikapp. Det är ju onödigt att tre treor kör på rad. Ta det lugnt bara. Hej då, säger föraren och går av

Jag sätter mig till rätta och öppnar dörrarna. Tar ombord folk. I backen upp mot Tjärhovsplan ropar RTL upp och säger att jag kan köra ikapp tidtabellen från Södersjukhuset.

Det hör inte till vanligheterna med 15 minuters försening. 15 minuter är mycket i innerstadstrafiken, där treorna går var tredje minut. Samtidigt är det så det blir när alla på Karolinska sjukhuset slutar samtidigt.

Det är julföreberedelsetider. Dessutom verkar en och annan gå på julbord med jobbet. I torsdags kväll började jag köra 18.03. Fångar en trea riktning Karolinska och sätter mig tillrätta. Kommer iväg i tid. Vid Tegelbacken stiger 20 personer ombord. i den redan halvfulla bussen. Ytterligare personer kommer ombord vid Stadshuset och längs med Hantverkargatan finner jag för gott att säga att bussen är full - det står folk nästan ända framme vid mig. Jag är lite överraskade över trycket på linjen - en vanligt torsdagskväll - men det är väl så det är ibland. Det går inte snabbare av att avstigande passagerare tar längre tid på sig att komma av, sekund på sekund läggs på förseningen och till slut ser jag bakomvarande trea närma sig. Minus fyra minuter. Tre minuter är okej, inom felmarginalen. Fyra minuter är fyra minuter...

En försening är ofta svår att bli av med om den blir för stor och om det är mycket resenärer. Det blir en ond cirkel om det blir för stort glapp mellan bussarna. Även om passagerarna troligen kan se att bussen är full och att folk klämt sig in, är det svårt för dem att acceptera att inte få åka med. Är bussen sen är det ju sällan långt till nästa buss, eftersom den ofta inte dras med samma passagerartryck.

Vid Polhemsgatan stannar jag för att folk ska kunna stiga av. Jag ser att två äldre män väntar utanför, men öppnar inte framdörrarna, eftersom bussen är helt full. Min taktik i sådana här fall är att se om det är många som går av innan jag öppnar. Går flera personer av kanske det blir lite mer plats, och då kan jag släppa på passagerare. En passagerare får gå av genom framdörrarna och jag säger till de som väntar:
- Tyvärr måste ni ta nästa buss, den kommer bakom mig.
- Nej, men va..., säger mannen i svart rock
- Jag kan inte ta fler passagerare, jag är dessutom lite sen
- Lite sen, säger mannen på ett sätt som antyder att han är mycket missnöjd med svaret. Han har säkert väntat en stund.

Jag säger inte mer, utan stänger dörrarna och kommer iväg. Fast jag tänker på sättet han sa det på. För mig är fyra minuters försening som beror på mycket folk inget att bråka om.  Fyra minuters försening vid en hållplats mitt på linjen reglerar sig oftast till slutstation. För passageraren som väntat på bussen och inte kommit med verkade det vara ett större problem. Så vad ska man säga?

Lite sen - sa mannen. Ja, lite sen... Det ska jag säga nästa gång...