Pass 19: Kortvagn på tvåan och gränssnittsfunderingar

Gick på dagens pass kvart i nio på morgonen. Det var en tvåa mot Barnängen, dock med en kortvagn - en röd. Så det var fel både på färg och längd. Lite skönt att köra kortvagn på tvåan, det är rätt ansträngande att dra runt 18 meter på gatorna om det är mycket trafik.

Jag tar och sätter mig tillrätta i den gamla Scanian. Kör iväg mot Barnängen och ser kön som ringlar sig ner för Katarinavägen. Vänder i Barnängen och kör. In i kön redan vid Ersta Sjukhus - 12 minuter sen till Slussen. Därefter fortsätter förseningen och byggs på hela vägen till Norrtull. 20 minus vid Norrtull. Tar ombord den enda passageraren som väntar på bussen. RTL ropar upp mig och säger att jag ska tomma till Norrmalmstorg, de ser att jag är alltför sen. Jag frågar vad jag ska göra med passageraren och operatören säger att jag ska ta med henne och tomma från där hon hoppar av. Jag kör linjesträckningen med Ej i trafik skyltning och tar inte ombord någon. Det är dock svårt att köra ikapp någon tid, men två minuter lyckas jag med. Det är inga passagerare som ska gå ombord någonstans och för att hinna ikapp ber jag om tillåtelse från RTL att tomma till Barnängen via Stadsgårdsleden. Jag får klartecken och kör genom tunneln vid Slussen. Det är militärövning vid Finlandsfärjorna, de rappellerar sig ner eller klättrar upp för berget.

Kommer fram till Barnängen och möts av en chaufför som lämnar över 5390 - en MAN - till mig. Jag går över till den och sätter mig tillrätta. En minut tillgodo. Jag blir helt förvirrad - har bara kört MAN:en två gånger och förarmiljön är helt olik Volvon. Där Volvo har satsat på tydliga knappar och översikt har MAN valt spartansk instrumentering där less is more. Det tar en stund innan jag hittar dörrreglaget för bakdörrarna. När jag väl hittat det går det bra - det är en trevlig buss att köra. Jag sitter lägre och ratten är mindre, men det är ganska skönt. Den är smidig som en ål. Jag tar upp några chaufförer utanför grindarna till garaget, och när jag ska köra lossar inte hållplatsbromsen. Jag vet inte vad jag ska göra men provar lite olika saker - lägger i p-broms, stänger dörrar, öppnar dörrar. Lägger i växeln och plötsligt rullar den framåt. Jag är glad att gå av bussen och lämna över den till näste chaufför vid Slussen. Känns som att jag måste köra MAN:en några gånger i sträck för att få lite mer vana på den.

Efter pausen går jag på 7015 som jag även körde igår. Den gnisslar mer idag och jag störs lite av det, men till slut tar jag det lugnt och får bra flyt på körningen. Vänder i Norrtull och sedan tillbaka till Barnängen.

De sista två körningarna blir på linje 55. Vid Stureplan är det svårt att komma nära hållplatsen - två turistbussar har parkerat så att de effektivt blockerar alla tillfartsvägar. Jag vågar inte köra för nära för då kommer jag inte ut, vilket resulterar i att avståndet blir en meter. Precis när jag stannat ser jag en dam med rullator på hållplatsen. Hon får hjälp att komma ombord, men lätt är det inte. När hon kommer ombord säger hon anklagande "Varför sänkte du inte bussen". Jag trodde inte att det gick att sänka den på mitten och ber lite om ursäkt. Hon lyssnar inte på det örat. Märker att hon är irriterad. Jag funderar över nigningsfunktionen, om den påverkar sidan av bussen också - där mellandörren sitter. Vid Östermalms idrottsplats säger hon att hon ska gå av. Hon ställer sig upp väldigt tidigt och jag bromsar så mjukt jag bara kan. Ser till att komma riktigt nära, det är inga problem där - det var bussarna som ställde till det för mig på andra hållplatsen. Niger med bussen och hon tackar. Jag gjorde henne lite glad i varje fall, det var ju inte meningen att det skulle vara så besvärligt för henne. Turistbussarna ställde till det där lite, även om de säkert ställt sig så bara för att underlätta för linjetrafiken. Och det är ju tanken som räknas.

På väg tillbaka råkar jag ut för en två-åring eller tre-åring som sliter sig från sin mamma, eller i ett obevakat ögonblick beger sig iväg från henne, och rakt ut framför bussen. De har gått av bussen och jag håller lugnt på att lämna hållplatsen. Jag hör mamman skrika samtidigt som jag i periferin ser dottern gå ut framför bussen - en bit bort, mellan fem till åtta meter- så det är egentligen ingen fara. En bussförarkollega som står bredvid mig uppmärksammar tjejen samtidigt som jag gör det. Jag stannar och får ögonkontakt med mamman, men har svårt att avgöra vad hon tänker. Säkert upprörd, jag känner mig bara lugn. Det ironiska var att jag redan när de gick på tänkte att mamman inte hade riktig koll på barnen. Förstår att det är svårt och jag ska ju ha stenkoll i sådana lägen, men tycker mamman har ett visst ansvar också. Nåväl, slutet gott, allting gott. Jag lägger den pusselbiten till mitt lärpussel.

Sista turen åker min busskörskolekompis D med mig en bit. Alltid trevligt. Han hoppar av vid Östermalmstorg, vid hållplatsen Stureplan och jag fortsätter min väg mot Hjorthöjden. Ett tjejgäng som ska till Ringvägen frågar mig om vägen och jag tipsar att de ska ta 55:an tillbaka. Kommer sedan på att de kan åka 66:an och byta till trean, så jag ropar tillbaks dem. Kör sedan 66:an ett kvarter, till Spårvägsmuseet, därnäste förare tar över. Följer med till medborgarplatsen och pratar kommande bussar samt vinterväglag.

Några tankar
Inom flyget pratar de mycket om att en cockpit ska utformas på liknande sätt på flera olika flygmodeller. Det ska vara lätt att känna igen sig. Idag blev bytet till MAN:en en ringklocka. Även om MAN:en är trevlig och har en väldesignad förarmiljö gör skillnaderna att det är svårt att komma in i körandet. Det är skillnader mellan alla bussar, men störst språng är det till MAN:ens förarplats. Inget fel egentligen, men jag måste bli mer van vid att byta mellan olika bussar. Inte bara när det gäller bromsar, men även när det gäller förarplatsens reglage och funktioner.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Locations of visitors to this page
Trackback
RSS 2.0
Google
Om Bussförarbloggen: Bussförarbloggen är en privat blogg som skrivs på fritiden.

Syftet är att dokumentera vardagen som busschaufför samt reflektera över yrkeskunnandet och teknikanvändningen, för att bli en bättre chaufför...

Vissa inlägg skrivs på raster och andra pauser under arbetsdagen, när bussen står stilla.

Bloggen har ingen koppling vare sig till Busslink eller SL.

Inget av innehållet produceras eller publiceras under körning.