"Nu tänker du buss": Hundväder, axlar som går fritt och betygsättning

"Idag ska jag betygsätta din körning. Bli inte nervös, det gör vi alltid lektion åtta", säger instruktören efter att jag i regnet gjort en säkerhetskontroll och sett till att speglarna är rätt inställda och dörrarnas klämskydd fungerar ordentligt. Jag lossar p-bromsen backar, lite snett så att instruktören får fråga var jag är på väg, och gör det sista av säkerhetskontrollen. Dörrbromsen fungerar och styrservon har klarat sig från luft. Jag känner mig lite nervös, har grubblat och reflekterat över gårdagens missar där jag två gånger var tvungen att backa för att komma loss. Och nu, som om inte det skulle vara nog - betygsättning. Prestationskrav. Alltid. Men ännu mer nu...

Istället för att svänga höger i första korsningen får jag fortsätta rakt fram, in mot Kungsholmen. Planerar körningen, håller vänsterspår för att undvika parkerade bilar längre fram. Ska svänga höger mot Bromma och instruktören förvarnar om att det är en skarp kurva och att jag inte ska inkräkta för mycket på körfältet bredvid. Jag stannar för rött och planerar hur jag ska göra. Svängen kommer hastigt när jag startat från rödljuset, så jag inkräktar lite för mycket på vänster körfält. Kör vidare mot Bromma och kommer efter ett tag fram till Bromma flygplats. Håller mot Kista och det går. Vi pratar om väder och vind - regnet slår mot vindrutan. Jag försöker få vindrutetorkarna att hålla undan regnet, men det går bara att ställa in dem i intervall. Jag säger att det är hundväder, men på morgonen när jag skulle ut med hundarna ville de inte gå ut.

Kommer fram till Kista och klarar en högersväng utan att fastna mot skylten. Får med mig bakaxeln och det hela känns väldigt bra. Kunde ha gått mellan skyltarna med överhänget, men det går bra ändå - lyckas parera högerkanten eftersom jag är medveten om att den kommer vara nära. Svänger vänster och håller mot Sollentuna. Svänger höger, håller mot Stockholm - ut på E4:an. Accelererar och kör en stund i nästan 90. Bussen är lite trött och det regnar, så jag vågar inte upp i 90 utan håller 80. Får en kommentar om det från instruktören, innan jag svänger av mot Solna. Svänger in mot höger och kör in under ett hus. Jag tänker "Oj, vad trångt här är - men inga problem med höjden". Vänster i cirkulationsplatsen - det var faktiskt en cirkulationsplats - och placerar bussen till vänster, svänger mot höger för att få med bakaxeln och sedan blink ut mot höger när jag byter körfält och lämnar rondellen - stannar långsamt och mjukt för en gående på ett övergångsställe. "Bra, nu tänker du buss", säger instruktören.

Jag fortsätter. Vänstersvängar, höger, rondell - det mesta går bra. Kör inte fast och klarar hindren. Kommer fram till en korsning där jag får välja lämplig väg. Ser ingenting, sedan ingenting - glider fram långsamt - och där, till höger en skylt som begränsar totalvikten. Det får bli vänster. Hus med varning för höjden - men jag är 3,15 meter och begränsningen var 3,8 så det var inga problem. Efter ett tag med svängar åker vi ner på E4:an. Instruktören undrar efter att vi lämnat Eugenia-tunneln hur jag tycker det har gått. Jag säger att det känns bättre, eftersom jag inte fastnat. Instruktören sa: "Jag tyckte att du presterande en bra körning idag". Jag sa att det var skönt och efter att vi parkerat sa han "Jag är nöjd med din körning". Jag frågade inte om uppkörning, tänkte att han tar säkert upp det själv när det börjar bli dags. Han frågade om slaglängden och jag berättade vad jag visste - därefter sa vi hej då, och jag vandrade iväg, för en gångs skull riktigt nöjd med dagens insats.

Några reflektioner
När jag sitter i bussen, 2,5 m framför framaxeln, och lyckas svänga utan att gå på trottoaren då känns det i hela kroppen. Inte bara bildligt, utan bokstavlingen på något konstigt sätt. Det vill säga allt görs, om inte perfekt, så i varje fall rätt - och det belönar sig direkt i och med att körningen flyter på ett helt annat sätt än om man stressar sig igenom en kurva, svänger för sent, för tidigt eller gasar för mycket.  Instruktörens ord "nu tänker du buss" tåls att fundera på, men jag tror att det handlar mycket om att i sina handlingar hela tiden visa en medvetenhet om att du framför ett fordon som är drygt 12 meter långt och olikt något annat fordon (förutom tung lastbil med släp, men det har jag inte provat bara hört om). Det handlar om planering av körningen, att få med sig alla 12,25 meter buss inte bara de fem första. Motsatsen är att tänka personbil, där du har en helt annan möjlighet att korrigera brist på planering. Det handlar om att uppmärksamhet, om planering, om omplanering, om timing - om att få en känsla som du bara kan lära dig genom att göra. Att veta hur man ska göra, att vid varje givet tillfälle plocka fram tipsen som kan tillämpas på just den situationen. Det blir så mycket enklare då. Tänk att det är svårt och du blir glad när det är lättare än du trodde.

Nu börjar jag veta jag hur jag ska göra. Jag ska tänka buss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Locations of visitors to this page
Trackback
RSS 2.0
Google
Om Bussförarbloggen: Bussförarbloggen är en privat blogg som skrivs på fritiden.

Syftet är att dokumentera vardagen som busschaufför samt reflektera över yrkeskunnandet och teknikanvändningen, för att bli en bättre chaufför...

Vissa inlägg skrivs på raster och andra pauser under arbetsdagen, när bussen står stilla.

Bloggen har ingen koppling vare sig till Busslink eller SL.

Inget av innehållet produceras eller publiceras under körning.