Biogasboggibussanvändningen ses över?
Detta har hänt. En boggibuss slog till en glasskiosk och välte en lyktstolpe mitt i centrala Stockholm. Ingen skadades, som tur var. Alla bussar slår ut med bakpartiet när de svänger. Nackdelen med en boggibuss som har svängade bakaxel är att den slår ut ganska långt med bakre överhänget. Jag misstänkte att det var en biogasboggibuss redan när jag först läste om olyckan. Jag visualiserade till och med platsen för olyckan - det finns inte så många glasskiosker nära busshållplatserna vid Sergels torg. Enligt DN ser nu SL över biogasboggibussanvändningen i innerstaden - det har varit förhållandevis många incidenter under den relativt korta tid bussarna varit i trafik [Källa: DN, 2009-05-27].
Från början sades att den bakersta axeln skulle låsas med en knapp. När bussarna närmade sig leverans visade det sig att låsningen av bakersta bakaxeln var designad som så att den aktiverades om dörrarna öppnades. Det är alltså bara vid hållplats som den bakersta axeln låses. Låsningen tar bort ungefär 30 cm av svepet.
Boggibussarna går bara på linjer där de får plats. I DN-artikeln påpekar en person att de kräver större försikthet hos föraren. Jag listar här tre tankar kring boggibussavändningen:
Jag gillar boggibussarna - längtar efter att få köra dem varje gång jag ser en linje där de är tursatta. De går bra, är oehört smidiga och dessutom har de en suverän förarplats som jag gillar skarpt. Det gäller att ha koll i backspeglarna när man svänger, förflyttar sig i sidled och kör rakt fram. Egenligen är det ingen större skillnad mot en kortvagn - det krävs ju snabba ögonkast i speglarna hela tiden när man kör en såda också. Axelavståndet mellan främre axeln och främre bakaxeln är kortare än på en kortvagn, vilket gör den smidig. Att den bakersta axeln är svängbar gör att smidigheten förbättras ytterligare. Problemet är det bakre överhänget - som är närmare tre meter långt. Det gäller att ha tungan rätt i mun, ta en titt i monitorerna som visar sidan, och undvika fullt rattutslag. Det bakersta överhänget slår ut väldigt mycket och det är lätt att slå till bilar och annat som kommer ivägen - än så länge har jag varit förskonad, tack och lov...
Från början sades att den bakersta axeln skulle låsas med en knapp. När bussarna närmade sig leverans visade det sig att låsningen av bakersta bakaxeln var designad som så att den aktiverades om dörrarna öppnades. Det är alltså bara vid hållplats som den bakersta axeln låses. Låsningen tar bort ungefär 30 cm av svepet.
Boggibussarna går bara på linjer där de får plats. I DN-artikeln påpekar en person att de kräver större försikthet hos föraren. Jag listar här tre tankar kring boggibussavändningen:
- Det tar tid att vänja sig vid bussarna, lära sig hantera dem på ett bra sätt. 30 bussar gör att det är relativt sällan man får köra dem - själv har jag på senare tid kört dem två timmar varannan vecka. Även om jag känner mig bekväm med framförandet har jag en viss uppvärmningstid innan jag exakt minns hur den beter sig.
- Felparkerade bilar och vägarbeten - det kan finnas hur mycket plats som helst i teorin, men en bilist väljer att parkera på busshållplatsen för att snabbt köpa en varm korv och då blir det problem.
- Kanske krävs det större marginaler till hinder vid sidan om vägen på de linjer den körs på - speciellt vid hållplatser? Det verkar som att det är detta SL vill se över i dagsläget. Det låter bra...
En dellösningen skulle kunna vara att den automatiska låsningen av bakre bakaxeln görs möjlig att kontrollera för föraren? Som med all automatik kan det vara bra att ge användaren möjlighet att ta kontrollen, eller i varje fall se om automatiken är aktiverad eller inte.
Källa: DN, http://www.dn.se/sthlm/sl-ser-over-anvandningen-av-boggiebussar-1.877601
KommentarerTrackback
2009-05-31 @ 07:47:27