Idag är det måndag och linjeutbildningen fortsatte. Kom till garaget och fick prata med den personalansvarige - skrev anställningskontrakt. Inte helt fel att ha ett sådant. Fick även ett schema, som jag ska jobba efter. Blev ett K9 schema - ledig en helg av tre. Efter det fick jag till uppgift att öva mig på tjänstedatorn, att ta ut tjänster ur datorn. Skulle svara på en massa frågor om påtid och arbetstider, utifrån schemat - inte helt enkelt att tyda faktiskt.

Linje 47
Den första linjen för dagen var linje 47. 47:an körde vi från Tomteboda till Waldermarsudde. Utkörningen, tog jag hand om. Första bussen hade dörrfel - så den ställde vi i fack 5. Bakdörrarna öppnades inte. Andra bussen, som var en Scania OmniCity - H19 - var skön att köra. De är levererade 1999, så de börjar få några år på axlarna, men är förhållandevis moderna i inredningen. Vid slussen skulle vi passera en trång passage under Busslinks rastlokal och jag trodde att jag skulle klara den. Hade koll på vänstersida, därefter höger, sedan hörde jag vänstersidan. Hade gått in med sidan i betongen. Inte bra. Stannade direkt. Instruktören backade och jag stoppade trafiken. En BMW-förare skakade på huvudet när jag bad att han skulle flytta på sig, men flyttade på sig. Instruktören valde sedan en annan väg och sa att det inte var någon fara - skulle skriva trafikhändelserapport bara. Jag blev lite skakig, men försökte få ut det ur tankarna. Inte kul att göra fel - även om jag tänkte att jag nog inte kunde göra mycket annorlunda där. Dessutom verkar det som att fler har fastnat i den passagen - låg ett blinkersglas där redan tidigare. Det blev en liten repa i lacken och ett sidoljusglas gick i sönder.

Körde mot Tomteboda genom att köra ner vid Tegelbacken mot Solna. Därefter in på Karolinska-området. Jag körde bussen efter att ha skyltat om. 47:an svänger inte så mycket och går samma sträckning som 55:an från Vasaparken och ända till Klarabergsviadukten. I Waldermarsudde kollade instruktören på bussen och konstaterade att den inte blivit skadad av min fadäs. Hade jag fortsatt köra i det läget skulle jag kunna ha förstört bussen, men det gjorde jag ju inte. Han tyckte jag hanterat det bra trots allt.

Min kollega M tog över ratten och körde tillbaka till Tomteboda. Jag fick handleda lite, för att öva in linjen lite bättre. Tycker det fungerar rätt bra - att första ratta och sedan hjälpa andra som ska köra. Intressant också ur ett lärande perspektiv - man lär ju sig tre gånger: När man gör det, när man berättar för andra hur de ska göra det och när man reflekterar över det. Hemvägen gick bra och vi körde mot Sofia för att skylta om till en 66:a innan lunch.

66:an
66:an är än så länge den linje jag har svårast för. Inte för att det är dum linje. Inte heller för att den är särskilt svår, utanför att den under sista biten är lite jobbig. Men det gick bra. Tog därefter lunch. Jag och C var ute och körde den igår, så det gick rätt bra för mig.

76:an
Efter lunch plockade vi ut en H18E att köra med. Hade bara 1h 30 min på oss innan bussen skulle vara tillbaka, så vi skyndade oss till starthållplatsen. Jag körde till Ropsten och M körde tillbaka. Därefter var jag rätt trött. 76:an är en rolig linje, inte minst eftersom den går till Ropsten och jag en gång i tiden bodde på Lidingö. Många minnen från Bus-spotting på Ropsten...

Och till sist 43:an
När dagen på utbildningen var slut var det så dags att åka "läx-linjen" - 43:an. Vi ska köra 43:an imorgon. Först fick jag försöka förstå mig på var den passerade. Kom på att Södra Station var en bra hållplats att fånga den vid - så jag åkte 66:an dit och bytte till 43:an skyltad mot Tanto. Åkte med en trevlig chaufför. Ingen svårighet mot Tanto. De bytte chaufför vid Slussen, och jag fick åka med ytterligare en trevlig chaufför. Fick en massa tips:

* Efter Slottsbacken ska jag lägga mig i mitten körfältet för att svänga mot vänster. Därefter över bron vid Riksdagshuset. Måste ta ut svängen och vara beredd på att andra trafikanter inte uppmärksammar min avsikt = Ta det lugnt.
* Bussen går rakt fram över Hamngatan. På vägen mot Tanto är det bra att placera bussen så att den inte hindras av bilar som är tvungna att invänta ett fritt övergångsställe på Hamngatan. Därefter går bussen hela vägen mot Birger Jarlsgatan.
* Den svåraste passagen är när man har vänt vid Ruddammen och ska in på en väg vid Birger Jarlsgatan. Där gäller det att ta det lugnt och ta ut svängen pga felparkerade bilar.

Jag kommer köra 43:an imorgon, så jag hoppas att jag kan lära mig den. Chuaffören jag åkte med var genuint trevlig både mot mig men även mot alla passagerare - sa hej och log mot dem. Blev en mycket trevlig stämning, jag ska försöka göra likadant.


Imorgon blir det 43:an och 59:an. Kanske även 74:an, som jag och C provade igår. Linjeutbildningen fortsätter...

Busskörkortet klart, då återstår att lära sig linjerna innan det är dags för handledda pass i Stockholms innerstad. Tankeöljn är att linjeutbildningen ska ta nio arbetsdagar och därefter fas av två alternativt tre handledda dagar. Jag sammanfattar nedan de tre första dagarna på linjeutbildningen:


Dag 1: Onsdag
Kommer till Busslink Söderhallen vid 8.30. Fick alla nycklar och passerkort som behövs. Börjar med en fika innan det är dags för lite teori. Därefter hämtar vi ut en buss och kör linje 66. Jag tar ratten och kör ner till avgångshållplatsen. Vi kör förbi Spårvagnsmusset och svänger sedan upp mot Söder. Till skillnad från linje 2 fortsätter 66:an rakt och kommer ut vid Medborgarplatsen ungefär. Där svänger man vänster och sedan höger in förbi Skatteverket. Förbi Södra Station, därefter vänster och höger. Vid Hornsgatan svänger jag vänster - till skillnad från 55 som går till höger. Följer Hornsgatan bort till Zinkensdam och svänger höger. Därefter börjar linjen sin svängiga del. Höger, vänster. Efter en stund kommer jag bort till Hornstull - men närmare Västerbron. Kör över och är på Reimersholme. Ändstation.

På väg tillbaka svänger man en gata tidigare.

Jag måste åka 66:an igen för att minnas hur den går, men det ska väl inte vara några problem. Eventuellt får jag köra den igen imorgon, om det finns tid.

Som läxa hade jag linje 55. Åkte den på kvällen från Skanstull till Söderhallen och sedan hela vägen t/r till Hjorthagen. Resulterade bland annat i en mycket trevlig pratstund med chaufförerna, som även gav tips på färdvägar och placeringar i korsningar.

Dag 2: Torsdag
Linjeutbildning på 53:an och 55:an. 53:an går från Finnberget till Roslagstull, en lång linje med mycket omväxling. Den går rakt igenom staden - från söder till norr. Hade inte åkt den tidigare, men den var relativt enkel att komma ihåg. Insåg att jag tog den etappvis - att jag kom ihåg den bit för bit. 55:an körde jag på eftermiddagen. En trevlig linje som börjar alldeles i närheten av Söderhallen. Den går längs med Hammarbykajen och upp till Skanstull. Sedan irrar den sig mot Slussen. Därefter i stort sett raka vägen via Norrmalmstorg till Stureplan, Stadion. Svänger vänster vid idrottsplatsen. I Hjorthagen går den hela vägen bort till Myrorna, därefter höger och höger. Vänster och upp till ändstationen. Kör förbi nergången till Ropsten.

En tanke när det gäller linjeutbildningen är att många tror att det är ordinarie buss som kommer. Så vi har faktiskt av ren välvälja plockat upp liftare. Inte minst för att de inte ska ringa och klaga på oss. Små åtgärder som betyder mycket för dem.

Bussen jag körde var en H18E. Min instruktör frågade mig om jag ville ut och köra ledvagn, men jag avvaktar nog någon dag med det. Visst är jag nyfiken på det, men lite respekt för längden har jag också. 18 m! I och för sig bara 6,25 meter längre än de jag kör nu - men ändå... Får vänta med det till måndag i varje fall...

Läxan till fredagen var linje 47, vilken jag åkte. Åkte med två trevliga förare - från Sergelstorg till Waldermarsudde och så tillbaka till Centralen. 47:an är sommartid en mycket belastad linje, så jag fick se även denna del av linjen.

Dag 3: Fredag
Dagen började med en lektion om biogas i allmänhet och gasbussar i synnerhet. Det var intressant och bussvalet sattes in i ett större klimatsammanhang. På eftermiddagen fick jag köra linje 69, från Fridhemsplan till Blockhusudden. En rätt lätt linje, som bland annat omfattade några av de svåra korsningar jag övat på när jag gått Busslink-skolan. Körde en Scania Omnicity (5157) och det var trevligt. Utkörningen gick längs med Södermälarstrand, över Västerbron. Hem via Slussen.

Kollektivtrafiksignalerna slår om snabbare än man tror. Ofta släpper de bara igenom en buss åt gången. Rätt bra att veta, dumt att köra mot S. Jag gled förbi på | men innan jag var över hade den slagit om till S. Jag lär väl mig antar jag...

På eftermiddagen lånade jag och min kollega C en buss - blev Busslink 6058. Körde linje 76 som jag hade läxa på till på måndag. Det gick bra och var faktiskt rätt roligt att köra själv. Enda problemet var när jag "tommade" i Ej i trafik och svängde lite sent i korsningen på Reimersgatan och Folkungagatan. Var tvungen att backa en halv meter för att komma förbi, men C höll koll bakåt. C kommenterade sedan att om man hamnar på det sättet är det ju bara att fälla in spegeln. Jo, förvisso, men jag svängde så sent att skylten hamnade framför vänstersidan av vindrutan och den går ju inte fälla in direkt. Lärde mig att ta ut den svängen lite mer och nästa gång ska jag försöka placera nosen bakom trafikljuset.

Lärdomar
Att köra buss är roligt. Det handlar om manövrering och planering. Även om du vet var du ska är det mycket planering för att komma dit. Det handlar även om att köra lugnt och visa hänsyn. Många av de förare jag pratat med under veckan understryker vikten av att ta det lugnt och köra lugnt. Stressar man inträffar bara en massa problem och allt tar längre tid.

Som busschaufför vet jag att cyklar är jobbiga att se. I torsdags såg jag en cykel och hade koll på den. Plötsligt var den borta, såg den inte i backspegeln. Vände på huvudet och såg den längs med bussen i en död vinkel. Även om jag absolut inte vill köra på en cyklist känns det som att det kan vara bra om även cyklisterna hade lite koll på bussen. Att lägga sig i den döda vinkeln känns inte så värst hänsynsfullt.

I fredags såg jag en cykel med ett släp. I släpet satt en treåring. Cyklisten var fullt fokuserad på att kunna korsa gatan och verkade inte tänka på att släpet nästan stod i kollektivkörfältet. Jag tog det mycket lugnt, la mig så långt ifrån som jag kunde och hade stenkoll i speglarna. Det var ingen fara, men nästa gång en sådan sak händer ska jag stanna och uppmärksamma cyklisten på att det kanske inte är så bra att låta dottern sitta så nära kollektivkörfältet. Känns lite för övermodigt faktiskt, men det går väl inte att tänka på allt alltid. Och varför sa jag inte till denna gången? Kanske lite pga att jag saknade erfarenheten. Jag tyckte det var dumt av cyklisten att stå som han gjorde och eftersom jag är nybakad busschaufför tänkte jag inte på möjligheten att stanna och säga till. Det var inte någon fara, för jag hade minst en halvmeter tillgodo och tog det superlugnt. Men det är inte utan att jag funderar på om jag kunde gjort något annorlunda...

Första veckan som började med uppkörning och slutade med ett jag rattade en buss helt själv i innerstaden var kort sagt händelserik. Men jag längtar redan ut i trafiken igen, får se om jag och C lånar en buss idag och övar någon linje. Annars blir det ändå linjeutbildning imorgon - med instruktören A.

Jag har tidigare berättat att jag klarade uppkörningen. Här följer dock en lite längre redogörelse: Dagen U började tidigt. Låg och vred och vände mig. Ut med Tilda, vår pudel, kl 4 på morgonen. Båda pudlarna ut efter att klockan ringt. Kollade det sista om glapp i styrinrättningen och vad det kan bero på, innan jag gick till t-banan kl 05.59. 06.04 gick tåget mot Odenplan. Steg av där och fortsatte med efterföljande tåg mot Thorildsplan, en ny väg som jag upptäckte dagen innan. 06.40 steg jag in på Busslink-skolan, tog en kopp te och satte mig för att vänta. Den andre som skulle komma för att åka med bussen anlände lite senare, men i tid. När han väl kom gick vi ner till buss 6828. Instruktören som körde oss backade ut och vi stack iväg mot E4:an norrgående. Det var dags för uppkörning, examen i Busslinkskolan.


Bildtext: Ett flygfoto över Barkaby-flygfält. Den slingriga vägen högst upp är tilfarten till Vägverkets område. Taxibanorna används som vägar. Som syns på bilden har en startbana tagits bort. Läs mer om Barkaby här.

Instruktören berättade om föregående dags uppkörning - beskrivning av färdväg och allt. Eftersom Busslink är sena med utbildningen i år hade de denna vecka 42 elever som skulle köra upp. På måndagen hade tre klarat sig och fem stycken kuggat. En hade kuggat för att han glömt sätta i färdskrivarblad, otur. En annan för att han eller hon tagit alldeles för lång tid på sig vid säkerhetskontrollen. Instruktören sa att sju av åtta hade fått köra samma uppkörningsslinga dagen innan, så han trodde att vi också skulle få göra det. Han beskrev slingan men jag tappade bort mig totalt och blev inte lugnare av informationen. Däremot var det bra att få reda på att funktionsfrågorna varit om färdskrivare och säkerhetsutrustning.

Efter en kort avstickare till Shell-macken, där instruktören köpte kaffe och en bulle, kom vi fram till Barkaby flygfält och körde in genom grinden. Parkerade framför två små gula bodar märkta med Vägverket produktion. Instruktören hälsade på inspektören och sa att vi var redo, därefter gick vi in och väntade. Jag skulle köra som nummer två. Efter en kvart kom inspektören ut och tog med sig den första kandidaten. Jag försökte att fokusera på mitt eget, men noterande ändå att säkerhetskontrollen höll på i en mindre evighet. Därefter dröjde det innan de kom iväg. När de väl kom iväg tog det superlångtid innan de passerade bodarna på väg ut på uppkörningsslingan. Efter 45 minuter kom de dock tillbaka och jag förberedde mig för att gå ut och köra min grej.

Inspektören hälsar på mig och jag får visa legitimation och intyga att jag nte har körkort i annat EES-land. "Det kan jag skriva under på direkt", sa jag. Han går igenom upplägget på provet. Det består av tre moment - Säkerhetskontroll, funktionsbeskrivning och körning. Han säger att han kommer att bedöma helhet, säkerhetstänkande, hastighetsanpassning till omständigheter och trafiksäkerhet. När det gäller det första momentet handlar det om att komma till en buss som jag kör för första gången och göra en genomgång av den.

Säkerhetskontrollen flyter på bra. Ända problemet är att jag inte lyckas lossa p-bromsen, men jag laddar upp trycket och gör om testet. Sedan är jag färdig och jag får en funktionsfråga - vad jag vet om färdskrivaren. Jag vet inte var jag ska börja, börjar kanske i fel ända, men får till en bra beskrivning till slut. Får till och med inspektören att skratta när jag säger att om färdskrivaren är sönder måste jag anteckna arbetstider på baksidan - dock inte hastigheten vid varje givet tillfälle. Efter detta ä det dags att köra. Jag frågar om det är ok att ta en klunk vatten eftersom jag är lite nervös och sätter mig sedan. Tar på mig säkerhetsbältet. Kollar färdkskrivarbladet igen. Och därefter rullar jag. Kollar felspegel - den spegel som är motsatt till den som man kollar vid det håll som man avser svänga åt - och glider ut från kanten. Får besked på att vända vid de gula bodarna lite längre ner. Jag kör i 30 på taxibanan och kollar in på vändstället. Allt ser bra ut, så jag lägger i R och glider bakåt långsamt - följer kanten - så som min instruktör lärt mig.

Därefter kör vi ut på uppkörningsslingan, ut genom grindarna. Får angivelse att köra mot Jakobsbergs Centrum. Gör ett hållplatsstopp för att ta upp passagerare, och det går bra. Fortsätter på vägen mot den svåra korsningen. Håller max 30. Uppmärksam på felspegel och höger-regel. Ska svänga vänster i korsningen. Jag glider fram långsamt. Kollar vänster - fritt vänster. Kollar höger - fritt höger. Ingen som ska svänga. Jag tar mått på var jag är och lägger om ratten. Fundererar på om jag ska säga till inspektören att jag svängde sent och kommer gå på, eller om jag klarar mig. Tittar genom höger dörren och ser trottoaren lite snett framme - ser nästan däcken och tänker "jag går fritt!". Kollar höger och ser att jag har gått om mariginal - nästan upprätad innan skylten. Kollar övergångsstället och glider. Wow, vilken sväng! Den bästa jag gjort där! "Där satt det", tänkte jag och körde vidare.

Inspektören och instruktören småsnackar och jag får anvisningar att köra E18 mot Enköping. Svänger höger, förbi den svåra korsningen vid branstationen, höger igen och är tillbaka där jag började nästan. Svänger vänster och blinkar höger i exakt rätt tillfälle. Har bra koll på omgivande trafiken. Ser att det mittersta fältet svänger vänster efter rondellen, så jag lägger mig där direkt. Tvekar en sekund för mig själv om det är rätt att göra så, men tänker att det var lugnt. Svänger vänster och accelererar upp till 90. Väl på motorvägen, efter att ha blinkat i god tid, hamnar jag bakom en bilist som kör i 60. Så jag kollar bakåt i speglarna, i med blinkers och accelerar upp till 90. Går in försiktigt framför och inspektören säger sedan att jag hålla mot Kallhäll. Jag tänker att nu får jag det svåra farthindret, men han vill att jag kör tillbaka mot Jakobsberg igen. Klarar minirondellen och efter Shurguard säger han att jag ska hålla mot IKEA. Inspektören och instruktören pratar oavbrutet men jag koncentrerar mig bara på körningen. Inför sista korsningen, där jag ska svänga vänster in mot IKEA gör jag en övertydlig fel-spegel-tittning och svänger sedan. Får instruktion om att ta höger och köra tillbaka.

Det är en rätt liten väg som dessutom är rätt kurvig. Inför en av kurvorna saktar jag ner och håller ut mot höger. När jag passerar det lilla krönet och ser genom svänger står det mycket riktigt en SAAB 9-5 SportCombi där. Jag stannar nästan och den kör iväg. Framme vid grindarna säger inspektören åt mig att släppa av honom så att han kan öppna. Jag ser ett vägmärke - om att fordonstrafik är förbjuden - med tilläggstavla "gäller ej fordon med tillstånd" och säger "Jag utgår från att vi har tillstånd att köra in här!" "Jo, det har vi", säger inspektören.

När vi stannar säger inspektören åt mig att jag kan avsluta körningen "med färdskrivarblad osv" och att han ska gå igenom körningen för sig själv. Därefter sätter jag mig ner och han säger "Provet bestod av tre moment - Säkerhetskontroll, Funktionsbeskrivning och Körning. Du är godkänd på alla tre. Grattis till körkortet!". En skön känsla fyller mig inombords, kände att jag gjort en bra körning och att det gått bra - men man vet ju aldrig. Den här gången stämde dock min egen bild av körningen med de andras. Jag körde på rull hela tiden, klättrade inga trottoaren och planerade körningen bra. Inga hårda inbromsningar. Inga plötsliga manövrar. Instruktören sa efteråt att jag och han som körde efter mig hade kört precis så som man ska göra. Och vi hade haft bra flyt i säkerhetskontrollen båda två, även om min säkerhetskontroll var snabbast...


Med körkortet i min hand - en pappersbit som representerar ett godkänt körprov för busskort - tänkte jag reflektera lite över uppkörningen. Uppkörningen handlar om att visa "vad du lärt dig under din utbildning", det är en examination. Det blir en snapshot av kunnandet - de kan inte testa allt, men tillräckligt mycket för att avgöra om man kan köra buss eller inte. Ibland kan det ju också vara så att man kan köra buss, men att nerverna spelar spratt eller att man gör ett misstag som leder till andra. Samtidigt handlar uppkörningen om att prestera en "uppkörningskörning". Ingen - troligen inte ens trafikinspektören - räknar med att du kör likadant till vardags som på uppkörningen - inte minst eftersom pressen på att klara sig finns där hela tiden. Att jag lyckades i tisdags beror på att jag fått mycket träning på busskörande, samt att jag likt en slalomåkare vandrat igenom vissa hinder både till fots och med personbil. Samtidigt kan jag, så här i efterhand när jag kört lite buss helt själv utan handledning, säga att korsningarna vars lösningar jag trodde var unika finns lite här och var. Och då är det ju skönt att uppkörningskörningen även fungerar i vardagen.

I söndags, innan uppkörningen, åkte jag och en kompis, som inte kör buss eller bil, iväg till Jakobsberg för att studera patentlösningar i korsningar och farthinder lite mer ingående. I detta inlägg återfinns några av de korsningar som är lite skumma i Jakobsberg med omnejd. Listan utger sig inte för att vara heltäckande, men kan ge en liten fingervisning dels om uppkörningsproblem, dels om problematiska situationer som bussförare måste hantera varje dag.


Situation 1: Svår korsning
Jag skrev om denna korsning i ett tidigare inlägg. Faktum är att den ett tag upptog en stor del av mina tankar, den är särskilt svår om man aldrig har kört den tidigare. Svårigheten ligger i att den inte ser svår ut, men om du studerar en karta över området ser du att du måste svänga lite mer än 90% grader för att klara vänstersvängen. Det gäller att:

* Släppa förbi bilar som kommer från vänster - skymd sikt
* Glida ut långsamt och släppa bilar från höger
* Svänga när det är exakt rätt - vare sig för sent eller för tidigt
* Se upp för folk på övergångsstället
* Absolut inte nudda skylten till höger



Bild 1: Så här ser korsningen ut när man kommer från ett bostadsområde, där det är 30-väg. Här ser inte korsningen så farlig ut - men det gäller att hålla höger lagom länge och sedan ta fullt rattutslag och manövrera rätt över övegångsstället.


Bild 2 a) Översikt. Korsningen ligger på vägen som är skyltat Jakobsberg C (efter de två rondellerna, till vänster i bilden)



Bild 2 b) Den svåra korsningen i närbild från ovan... Som syns på bilden går vägen snett, vilket resulterar i att man måste svänga i precis rätt ögonblick. När detta ögonblick inträffar, märker du först om du kört den några gånger. Svänger du för tidigt går du på innertrottoaren. För sent går du på högerkanten. Lagom är bäst...


Situation 2: Farthinder med för mycket information
När man svängt av E18 mot Kallhäll ligger rakt fram en 50-sträcka som är bred som en 70- eller 90-sträcka. Dock finns här ett farthinder som är väldigt lätt att missa i. Det är inte lätt att missa, men dess utformning är lite lustig. På höger sida ligger en hållplats för buss. Fordon som inte går i linjetrafik måste köra till vänster om påbudspilen. Jag och många med mig tolkar dock pilen som att den pekar till vänster för "bussar i linjetrafik". Inte bra... Men efter första gången hindret har passerats minns man det i varje fall...


Bild 4: Farthinder på vägen från E18 mot Kallhäll Centrum. 50 sträcka - farthinder.



Bild 5: Påbudstavlan med tilläggstavla gör att många tolkar skylten fel. Farthindret verkar nytt, men det ligger här.


Situation 3: Skum korsning
Ibland har trafikplanerarna det roligt. Alla ska samsas i trafiken, därför kommer roliga korsningar som dels släpper fram fotgängare, dels leder till flyt i trafiken trots fotgängare. Korsningen ligger här.  Det är viktigt att stanna om man kommer från någon av de anslutande vägarna.  Ska man vänster måste man dock vara uppmärksam på övergångsstället till vänster. Om det blir rött får man inte passera det, men man ska köra ut och invänta grönt ljus. Många har kuggat på det...


Det var en liten sammanställning av de enligt mig svåraste situationerna i Jakobsberg/Kalhäll. Det finns säkert fler, men inga jag minns så här efter uppkörningen. Det är mycket 50-sträckor och ibland tror man att det kan vara 70 - så mitt tips är att ta det lugnt och sväng långsamt. Samma råd gäller förövrigt även i innerstadstrafiken och kanske all busskörning... Det finns ju ett liv även efter uppkörningskörningen.

Sedan i tisdags förmiddag är jag lycklig innehavare av körkortsbehörigheten D. D som i Buss. Det är svårt att beskriva känslan att klara körkortet, kan väl bara sammanfatta med att hela körningen flöt på bra. Klarade de svåra passagerna och föll inte för fällorna. Tog för mig utan att köra för snabbt eller slarvigt.

För två veckor sedan var det långt till uppkörningen. Nu närmar den sig lika snabbt som en skylt på vänstersida vid vänstersväng med en 12 meters buss. Varje dag sedan i söndags har jag funderat över uppkörningen. Det har varit tankar om alltifrån att den kommer gå superbra tills att det kommer att bli katastrof. I mina drömmar om bussföraryrket har brist på uppsikt i speglar vi uppkörning aldrig haft en framträdande roll. Nitiska inspektörer som kuggar vid minsta skyltnuddning har inte heller funnits med där rosa bussar glider omkring på ljusblåa moln. Uppladdningen inför uppkörningen har börjat.

I dessa tider före uppkörningen dyker inspektörerna från svunna tider upp i mitt medvetande - jag minns de första inspektörerna jag mötte. Den första som, i mitt dåvarande tycke, kuggade mig efter en nästan prickfri-körning. Den andra som godkände mig trots att jag stannade framför en utfart vid förarbyte. Den tredje, när jag tog mitt lastbilskort, som sa att jag aldrig kommer att vara en trafikfara med lastbil. Hur kommer denna inspektör att vara? Hur kommer uppkörningen att gå...

Jag vet att jag kanske oroar mig för mycket. Men jag tror att en del av min uppladdning är att på något sätt inte ta ut busskortet i förskott. Det handlar om ren och skär bedömning av min körning just där och just då. Jag kan ha en dålig dag. Jag kan ha en dålig... ursäkt också. Jag vet ju hur man manövrerar med en buss i många olika situationer, men det jag upptäckt och nu måste jobba på de sista dagarna är att ta det lugnt i kurvor och korsningar, stanna upp, och titta extra noga på alla märken. Jag måste säkerställa att jag ser och hinner läsa skyltarna innan svängen. Det verkar inte bara som att det är jag som har problem med detta, en person jag pratade med sa att först lär man sig manövrera, sedan är det svåra att hålla koll på skyltar - att hinna se det som är viktigt. Att hinna se vad som är viktigt.

I förra veckan gav min instruktör tipset att jag skulle stanna till innan jag svänger och riktigt läsa skyltarna. Det måste jag göra! Det är ofta som skyltarna sitter precis när den nya gatan börjar och jag missar då att se dem... Kanske det som kan räknas som hetsig körning vid en uppkörning? En skylt är kanske ok att missa, men att göra det regelbundet leder tids nog till regelvidrig körning. Små enkla tips, som är viktiga att tänka på vid uppkörning.

För 14 år sedan när jag körde upp för personbil första gången hade jag övningskört rätt länge. Jag var säker på att klara kortet, det gick ju så bra, flöt på - visst kunde jag köra bil. Min körlärare kommenterade den näst sista lektionen att jag körde som om jag redan hade körkort - jag tog chanser, gasade när trafiksignalen riskerade att slå om till rött, och trivdes superbra bakom ratten. Vid slutet av uppkörningen trodde jag att jag var godkänd. Istället säger inspektören att jag är underkänd och jag visste inte vad jag skulle göra. Anledningen till underkännandet var att jag körde för hetsigt, att jag tog chanser, att jag trots att jag inte gjorde några riktiga fel eller förseelser körde för likt personer som redan har körkort. Jag körde likadant som under den näst sista lektionen. Jag inser idag att det inte var en prickfri körning. Nästan i "nästan prickfri" var rätt viktigt, inte minst för att jag nog inte var riktigt redo den dagen... Mitt stora misstag var att jag tog godkänt för givet. Visst ska jag vara självsäker, men inte dumdristig. Jag hoppas att jag lärt mig något av detta till uppkörningen....

Uppladdning inför uppkörning valde jag att kalla detta inlägg. Frågan är om inte min uppladdning är mer som en nerladdning, att inte ta ut något i förskott. Att inte prova uniformen som jag hämtade ut igår. Att inte drömma för mycket om de blåa skinande ledvagnar som står i Söderhallen. Att lägga till ett om - när jag borde säga när - jag klarar busskortet. En nerladdande uppladdning inför uppkörningen...

Jag blir glad när jag får kommentarer på min blogg om min väg mot bussföraryrket. Den senaste kommentaren fick mig att börja reflektera över om jag är för positiv och okritiskt granskande i mina inlägg och kanske viktigare i min attityd till min kommande extrajobbs karriär. Farbror Sid skriver i en kommentar till föregående inlägg:

"Det är så trevligt med en glad, nybakad, entusiastisk, lite naivt okunnig bussförare... som ser en ny buss tar en blid och längtar att få sätta sig bakom ratten... som hälsar glatt och uppriktigt på varje resenär som kommer ombord... innan hårda pass, trasiga undermåliga bussar, tidig morgon, sen natt, otrevliga resenärer... innan en hård och hänsynslös bussbransch effektivt gnagt och tärt bort den lilla arbetsglädjen... och kvar finns bara en trött, sönderstressad, spillra av en man som en gång skrev en positiv blogg om busstrafiken..." (Farbror Sid)

Jag blev först lite konfunderad över inlägget. Vad menar Farbror Sid - att bussföraryrket inte är en dans på rosor? Att entusiasmen över den glänsande ytan kan lägga sig lika snabbt som lacken på blåbussen slits ner den dagen den kommer i trafik?

Jag är medveten om att min blogg hittils varit positiv - den har speglat min entusiasm för bussar och min läruppelvelse. Frågan är väl hur den kommer att förändras den dag då skolvardag förbyts mot busskilometersproduktion. Min förhoppning är dock att min blogg kan hjälpa mig, och kanske även andra, att se saker ur flera olika perspektiv - trots sena nätter, undermåliga bussar som levererades till bussföretaget för sjutton år sedan och en sönderstressad tillvaro. Jag hoppas att bloggen ska hjälpa till att undvika att det bara blir en spillra kvar... För trots allt avslutar Farbror Sid sitt inlägg med dessa vänliga ord:

"Om du läser detta så hoppas och önskar Farbror Sid att du får en lyckad tid i yrket, och att du kan fortsätta vara lika entusiastisk och positiv, det gillar alla vi som reser med er..."

Jag tackar och fortsätter min entusiastiska uppladdning inför stundande uppkörning.

----
P.S. Läs Farbror Sids eget inlägg om kommentaren. Fick ett tips på en blogg att hålla ögonen på genom inlägget:

http://bancoboy.blogspot.com/

I fredags när vi skulle gå hem från garaget såg jag och D en ledbuss som stod parkerad lite i skymundan på Hornsbergsgaraget. Vi smet närmare och insåg att det var en splitterny buss - en Volvo 8500 med dörrarrangemanget 1+1+2. Förhoppningsvis, tänkte vi, kommer den att gå på Söderhallen. Sedan insåg vi att den hade halvturistsäten och att det var en diesel. De kör inte diesel på Söderhallen. Det måste vara en förortsvagn. Jag sökte på Bussnack och där trodde de att det var en vagn som ska rulla på Råsta-depån (som Busslink tar över från Veolia inom snar framtid). Superfräsch buss! Tog lite bilder med min mobiltelefon.

För att få köra i SL-trafiken måste förarna genomgå förstahjälpen- och brandkurs. För min del ägde de rum i fredags. Det var väldigt givande och jag kommer helt klart att ha nytta av båda kurserna, både som bussförare och privat. Fick prova att släcka en gasolbrand med kolsyresläckare och med skum. I bussarna har vi pulver. Fick även använda en brandfilt och släcka en docka som brann - trodde inte det skulle vara så smidigt.

Nåja, den viktigaste lärdomen från dagen - förutom kunskapen om förstahjälpen och tankeställare gällande brandbekämpning - var att det är viktigare att göra något än att låta bli. Även om jag inte kan få igång ett hjärta som stannat kanske min insats hjälper till att begränsa skador. Även om jag inte kan släcka hela branden, kan min insats med handsläckaren kanske hindra den från att sprida sig innan brandkåren kommer. Helt klart saker som är väl värda att ha i åtanke den dagen olyckan är framme...

Nästa vecka ska jag på introduktionsdag på Söderhallen där jag ska köra efter avklarad uppkörning. Det är ju semestertider nu, så det verkar som att de ville komma igång med introduktionen innan man har kortet i sin hand. Det är ju en osäkerhetsfaktor med uppkörningen, och det oroar mig lite. Inte för att jag inte kan köra buss, för det säger instruktören att jag kan, men att jag ska göra något misstag som leder till ett större misstag som leder till kuggning. Elller att jag ska köra som om jag redan hade D-körkort, för hetsigt, eller för fegt. Men innan uppkörning blir det några svängar till...

Igår körde jag två lektioner. Den andra lektionen ägde rum på eftermiddagen med buss 6812. 6812 är en vanlig stadsbuss med etanolmotor. I lite bättre skick än 6815, som jag körde för några veckor sedan. Morgonens solsken hade övergått i regn. Jag gick bort till bussen och utförde en inre säkerhetskontroll. Allt var okej. Instruktören kom och sa att vi skulle köra inne i stan. Backade ut. Svängde ut på Lindhagensvägen mot höger och sedan upp mot S:t Göransgatan. Instruktören förvarande om en korsning som är svårare än de flesta, och där man måste svänga i precis rätt ögonblick för att klara den. Och gör man exakt rätt har man fem cm tillgodo efter fullgjord sväng. Jag gled fram långsamt och tänkte "nu svänger jag". Fick ta fullt rattutslag. Retur-ratt och glida framåt. Det gick bra. Fick en spontan applåd av instruktören och det kändes jättebra att ha klarat den. Åkte vidare.

Efter en stund kom vi fram till Fridhemsplan och tog några svängar. Åkte därefter vidare mot Sergelstorg, Kungsgatan, Sturelplan, Norrmalmstorg, Slussen, Hornsgatan, Västerbron, Fredhäll och tillbaka till Hornsberg. Lektionen gick bra. Det enda misstaget jag gjorde var att vid Sergels torg inte markera tydligt att jag skulle lämna rondellen efter en vänstersväng. Fick även höra att det var viktigt att ha koll på eventuell kö vid sväng från Norrmalmstorg in på Kungsträdgårdsgatan (från Hamngatan). Det är tydligen den korsning som är mest olycksdrabbad för Söderhallen. Gäller att ha koll i felspegeln när man svänger. Körde lite fegt vid Slussen, släppte lite bilar och gled inte ut när jag väl bestämt mig. En avvägning, men kör man så kör man. Om de andra kör samtidigt får jag bromsa...

Det kändes jättebra att köra i stan igen. De kommande lektioner ska ägnas åt brand & taxa, samt hållpatsstopp. Förhoppningsvis även en och annan mil i det gröna...

Efter ett intensivt schema för att hinna få fram förare i tid går jag nu och väntar på uppkörning. Under tiden kör jag diverse lektioner och det går hela tiden bättre och bättre. I tisdags körde jag en dubbel-lektion - i Solna med omnejd. Åkte runt i Solna och Sundbyberg. Fick repetera höger och vänstersvängar - det gick inte helt toppen bra - kanske för att jag inte 100% lyckats ställa in speglarna. Men instruktören var nöjd. Jag fortsätter min väg mot uppkörning.

Provade även att göra säkerhetskontroll och har nu lärt mig att jag måste sätta igång tändning (check) innan jag kollar p-broms- och grindsummern. Jag lär mig saker hela tiden och nu följer jag checklistan som vi fått slaviskt. Det är inte lätt att komma ihåg alla momenten i den ordning de står, det får nötas in genom träning - så jag och min kollega D brukar öva på den. Det ska inte bara vara rätt, det ska vara flyt i den också. Det jag tycker är svårast är den första biten - när jag kommer in i bussen och börjar. Då ska man börja med att ställa in ratt och stol, vilket är logiskt. Sedan tändningen. Därefter P-broms, grind - följt av litet täthetsprov med lossad p-broms (vilket gör att man har svårt att upptäcka läckage) - och lågtrycksindikator. Just lågtrycksindikatorn är lite svår att komma ihåg - och för att den ska fungera måste tändningen vara på. Dessutom ska man, upptäcke D och jag i fredags, lyssna efter lågrtrycksvarningen när bussen startar. Risken med checklista är att man följer den för mycket och inte lär sig. Risken med att lära sig utantill är att lära in fel och glömma saker som måste vara med för att få säkerhetskontrollen godkänd.

En annan sak som jag nämnt i tidgare inlägg är att jag ibland misstolkar skyltar med varningsmärken och förbudsmärken som har pil av någon form under sig. Ibland stannar jag helt sonika upp och säger här får vi inte köra - men det får vi visst det eftersom det gäller en anslutande väg. Under morgonens körning gick det dock bättre med dessa märken och jag kunde nöjt konstatera att in till vänster får vi inte svänga, men det gäller inte oss.

Morgonens körning, ja. Den gick bra och jag fick beröm för att jag klarade en av de svåra högersvängar som jag kämpat med tidigare. I tisdags gick jag på kanten lite, men det gick bra andra gången. Idag körde jag längre fram innan jag påbörjade svängen - vilket gjorde att jag fick två dm tillgodo. Och så retur-ratt - två gånger för att komma förbi klacken och inte nudda trottoaren ens en gång. Jo det kändes bra. Fast sedan i nästa cirkulationsplats skulle jag svänga höger och då hade jag inte lika bra marginal. Men det gick det också.

Körde även in på en gata som var lite smal och backig - men jag tog det bara lugnt och metodiskt - så gick det med. Släppte fram en bil som höll på att lämna en parkering för att jag inte ville ha den som störande moment. Kändes som att det var bra flyt i körningen.

Just nu tar jag alla lektioner jag kan få med körning eftersom jag behöver erfarenheten till uppkörningen. Så i eftermiddag bär det av igen, blir vad de inom företaget kallar delad tjänst - ut-tjänst på morgonen och in på kvällen (eftermiddagen kl 14.30). Mellantiden ägnar jag åt hundarna och det andra jobbet. Samt att jag förbereder nästa etapp på resan mot uppkörning...

Efter torsdagens utflykt till Södertälje via allehanda småvägar, blev fredagens lektion mer lik de tidigare. Jag hade önskat att prova köra genom en konstig korsning igen - eftersom jag funderat så mycket på vad jag gjorde för fel. Sagt och gjort - vi åkte ut på Essingeleden norrut... Det handlar om knäckandet av knäckande korsningar.

Kommer fram till korsningen som var så svår att jag nätt och jämt klarade den förra gången. Instruktören säger "Får höra vad du har för plan nu". Jag säger "Jag tänker köra som om jag skulle rakt fram och sedan svänga vänster". "Det låter som en bra plan", säger instruktören. Det är trettio innan korsningen och väjningsplikt, med ett skymt märke, så jag glider framåt sakta. Fritt vänster. Fritt höger - jag glider ut. Kör lite åt höger - vilket jag skulle gjort om jag skulle rakt fram. Svänger. Långsamt. Var har jag framhjulen? Där kommer trottoaren. Snabb kik i högerspegel. Bra mariginal till kanten. Returratt - glider framåt för att dra med mig bakaxeln. Skylt till höger, svänger och där rätar jag upp och accelererar väldigt försiktigt för att gå fri från hindret. "Hur kändes det", frågade instruktören. "Bra, men jag var lite osäker på var jag hade framhjulen. Kan vi ta den igen?", säger jag under tiden som jag glider igenom en rondell och in på en av gångtrafikanter starkt trafikerad gata.

Vi tar det igen. 30-området. Sväng till höger. Nerförslut. Och fram till korsningen. Bromsar in. Kollar om det är fritt. Kör rakt fram lite mot höger och svänger. Ja, hjulen - jag vet var jag har hjulen! Glider framåt. Skylten kommer och vips - rätar upp. Det gick! "Jag har knäckt koden!", säger jag. "Jag tror bestämt att jag har knäckt koden!". Vi kör vidare och jag känner mig nöjd - trots att jag bara 10 minuter innan råkat vara på väg att svänga för tidigt för att jag misstolkat en skylt. Det är sådana misstag som gör att uppkörningen kanske måste ske två eller tre gånger... Det är sådana misstag jag är rädd för på dagen U.

Resten av lektionen går bra och jag känner fortsatt förtroende för bussen, trots att jag är tröttare än vanligt och till slut känner att jag måste anstränga mig för att inte koppla av alltför mycket. Nu handlar lektionerna mycket om att få rull och att fila på små egenheter som jag tror kommer sig av att jag har kört mer och nu känner mig säkrare med fordonet. Till exempel att inte "rycka" tillbaka ratten vid retur-ratt - utan att vrida den långsamt och mjukt. På vägen tillbaka mot Hornsberg kör jag fel för att jag undrar om vi ska rakt fram och instruktören säger - "Vi gör som du säger - kör till vänster", så jag hamnar i Kista. Också en sådan sak som inte är så bra, men det skylls till stor del på missförstånd i kommunikationen med instruktören. Men jag noterar det ändå och måste vara medveten om att på uppkörningen kan man inte köra i invanda hjulspår, det gäller att vara uppmärksam. U som i uppmärksam, u som i uppkörning.

Vi rullar ner på Hornsberg och instruktören säger "Det här gick ju bra" och jag kan inte annat än att hålla med. En välförtjänt helgvila väntar mig, efter D:s och min genomgång av säkerhetskontroll och funktionsbeskrivningar.

Några tankar
Återigen kommer min tanke - "Så enkelt det är, när man bara vet hur man ska göra..." Det svåra är att veta hur man ska göra, att komma bakom ordet bara i uttrycket "bara lära mig köra buss". Det är inte lätt att känna till varenda korsning - och som Andreas skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg - är kanske inte korsningarna planerade med tanke på uppkörningar - men snarare utan någon tanke alls. Det speglar nog verkligheten bättre. Det gäller att lära sig köra buss - vilket i sin tur handlar om att kunna tillämpa och anpassa ett antal principer till rådande omständigheter. Några av dessa principer är:

• Utnyttja överhänget där det går
• Ta ut svängarna där du måste
  • Kör som om du skulle rakt fram innan du börjar svänga - för tidig eller för sen sväng straffar sig direkt
  • Ta det lagom lugnt i svängarna
    
• Ta den plats du behöver, utan att störa onödigt mycket
• Planera körningen
• Var tydlig med dina avsikter

Trots allt kvarstår faktum. Trots att korsningar kan vara knäckande för självförtroendet är korsningsknäckande en viktig del av busskörandet.

I torsdags och fredags körde jag dubbel-lektioner - tre timmar styck. Jag hade kunnat få ytterligare en timme eftersom en elev klarat sin uppkörning, men dessvärre hade jag bokat in på ett telefonmöte - så det gick inte vägen. Men så är det ibland. Nu handlar det mest om att få mil under gaspedalsfoten, eller hur man säger. Få in svängarna i blodet. Visa var bussen ska vara. Veta var jag har bussen. Instruktörerna pratar om att de har många elever som väntar på uppkörning, så nu åker de bara runt med oss. Min instruktör har dock alltid en pedagogisk baktanke - så i torsdags for vi till Södertälje...


Jag började torsdagens lektion med en säkerhetskontroll. Fyllde i färdskrivarblad. Instruktören kom och sa att idag ska det bli en lite annorlunda lektion. Vi ska köra landsväg. Så jag backar ut bussen, får väja för ett vägarbete som utförs på området, gör sedan det sista av säkerhetskontrollen och åker iväg. Vi kör upp på E4:a söderut - mot Helsingborg. Instruktören berättar att det blivit strul med uppkörningarna och att de inte kommer kunna få fram tider än på några veckor. Även inspektörerna behöver semester. Men sedan ska de förhoppningsvis köra ett uppsamlingsheat. Under tiden får vi rulla på i vår övningsbuss...



Svänger av motorvägen och kör upp på gamla Södertäljevägen. Lite annorlunda - vägen är ju smalare än motorvägen så jag är nog med att hålla koll på högerhjulet. Kör i de tillåtna 50 km/h. Ska hålla mot Vällinge och svänger i lite för hög hastighet, men det går bra. Smal väg. Svänger vänster in på ännu smalare väg. Och nu är vi på landet. Har aldrig kört här med personbil och nu rattar jag en 12 meters röd linjevagn med halvturistsäten. Instruktören sitter och hoppas på möten - gärna med lastbilar - men vi får inte mer än två möten - personbilar. Blir dock ändå att parera för trädstammarna i allén och hålla till höger innan 90° kurvorna innan backkrönen. Efter ett tag kör vi ut på en större väg och sedan en ännu större. Vips är vi inne i Södertälje.

I Södertälje kör vi lite olika rundor - svänger upp i bostadsområden, ner i centrum. Vi glider runt i ungefär 40 minuter innan vi tar en paus vid vägkanten. Kollar in Södertälje-trafikens (Swebus) MAN Lion City ledbussar, som är mycket snygga. Jag kommer fram till att det som gör dem så snygga är den stilrena designen, röda färgen i kombination med tonade rutor. Frågar om Busslink ska köpa in några sådana, men det vet inte instruktören - han har inte hört något om det i varje fall. Efter en kvarts paus rullar vi vidare genom områden där busstrafiken är avstängd på grund av stenkastning. Rullar ut på E4:an igen tillbaka mot Stockholm. Erfarenheten jag får är att jag klarar av att svänga i korsningar om de så är i Solna eller Södertälje - och jag får en mycket bra känsla för bussen tack vare de smala vägarna. Kan tänka mig att det liknade att köra en helturistare på den skånska slätten - på en allé fram till en gård. Och det är ju aldrig fel.

(Forts. följer)


Några tankar
När jag tar ut färdskrivarbladet visar det sig att vi har kört 9,1 mil. Inte så illa, och det känns att lektionerna gör att jag blir säkrare bakom ratten. Att vara säker får dock inte övergå i övermod, men förhoppningsvis har lektionerna lärt mig det. Instruktören lovade mig att jag skulle få prova korsningen som jag skrev om i förra inlägget igen, för att se om mina teorier stämde. Den pedagogiska baktanken med torsdagens lektion var att få köra så mycket som möjligt, prova olika korsningar och vägar för att bli säkrare.







Bildtext: På grund av semester på Vägverket dröjer det lite innan jag får skylta om till 2,3,4 - 44 eller 47. Ej i trafik sammanfattar sommarjobbet rätt så bra än så länge. Trots det är jag i trafik varje dag. Men det är en annan historia - eller rättare sagt den historia jag skriver i denna blogg just nu...

Så blev det dags för ytterligare en lektion, denna gång en dubbel. Åkte iväg till Hornsberg, gjorde en säkerhetskontroll och hälsade på instruktören. Fortsatte säkerhetskontrollen, satte i färdskrivarblad och så rullade vi ut mot E4:an norrgående. Dagens mål var Barkaby  - där uppkörningen utgår ifrån någon gång inom förhoppningsvis inte alltför lång framtid. Det blev en lektion i konstiga korsningar, skyltföljning och aha-upplevelser.



Bildtext: Lärandet upplevs bäst från förarplats

De senaste veckorna har jag lärt mig köra buss. Jag har gått från en bussförar-wannabe till att faktiskt vara ganska nära att köra upp. Jag är inte fullfjädrad, gör fortfarande misstag - men numera kan jag sätta ord på misstagen - jag kan själv tänka efter och försöka förstå vad jag gjorde fel, samt rätta till detta till nästa gång. Ett sådant exempel inträffade under gårdagens lektion. Instruktören mig om en korsning som är svår. Två filer. Åtskilda med en bred refug. Jag såg bilar från vänster och avvaktade - hade väjningsplikt. Bilar även från höger. När bilarna från vänster hade kört förbi gled jag ut, svängde och ojsan - där kom jag nära skylten - men jag krypkörde med stenkoll på bakdäcket - lade bussen bakom skylten och gjorde en retur-ratt - rakt fram - jo jag gick nästan fri. Nuddade trottoaren med höger framdäck, knappt så det kändes.

Efter en runda tog vi om den igen. Jag lade nu bussen i en mer rät vinkel - tog ut svängen och svängde. Lite för sent... Fastnade inte - ingen risk att fastna - men jag framdäcket gick upp ordentligt på trottoaren. För sent - fick göra den en gång till. Instruktören sa "Hittar du tillbaka själv?" och det gjorde jag. Och svängde för tidigt - nuddade med höger framdäck. Jag frågade instruktören vad inspektören skulle säga och han sa att det inte ser bra ut att gå upp på trottoarer. Men det är en svår korsning.

Rullade vidare och fortsatte slingan. Höll på att köra höger där färdvägen för annat än linjebussar var påbjuden till vänster. Men jag blinkade i rondellen som inte såg ut som en rondell - vilket fick instruktören att säga att "Sådant sitter de och kollar på under uppkörningen". Det kändes som att det var en petites, men detaljerna gör helheten. Stannade på en parkering för paus efter en och en halv timme - fick några funktionsfrågor. Körde vidare - bort mot Evertsberg. Höll mot centrum, men höll på att svänga in på industriområdet. Slarv. Men inga trottoarklättringar och på vägen hemåt - när jag skämtade om att värmen gjort att jag var varm i kläderna gällande busskörningen - sa instruktören att han bokat in mig på två obligatoriska lektioner - taxa och brand.

Några tankar
Nu är jag i praktiken färdig med utbildningen, men fullfjädrad förare blir jag nog aldrig - det kommer alltid finnas fler saker att lära sig. Det som återstår innan uppkörning är finlir, att få mer rutin och körvana. Imorgon ska jag ut och köra igen - och jag går och funderar på korsningen som inte gick så där jättebra... Jag måste våga ta ut svängarna, våga glida långsamt och svänga sent utan att fastna. I den specifika korsningen som nämns ovan måste jag köra som om jag skulle rakt fram och sedan svänga innan jag kommer så långt fram att däcken går på trottoaren - samtidigt som jag kan dra med mig bakaxeln utan att gå på innertrottoaren. Tydligen är det en svår korsning även för någon som kört buss länge - första gången de är i det läget - hörde jag någon säga. Med större erfarenhet kommer dock förmågan att rätta till och finjustera misstag.

Oavsett erfarenhet måste jag dock avsluta med att konstatera att det finns väldigt mycket konstiga korsningar. De är som byggda för att inspektörer vid Vägverket ska kunna kugga körkortsaspiranterna när dessa i sin förtvivlade nervositet råkar toucha trottoarkanten - inte en - utan två gånger... Men det är väl en del av spelet...

Så var det dags att testa kunskaperna i busskörning inne i centrala Stockholm. Instruktören hade lånat en annan buss - en Scania 113 (H17) från 1990 med etanolmotor. Jag var lite nervös, tänk om jag inte skulle lyckas med svängarna. Tänk om det skulle vara helt annorlunda att köra med en annan typ av buss - som hade två dörrar fram istället för en. Det var dags för den nionde lektionen.


Jag gör en säkerhetskontroll på bussen - klockan är kvart i nio. Bussen är lika gammal som den jag brukar köra, men i lite sämre kondition - i varje fall på ytan. Den har två dörrar fram, två i mitten och en längst bak. Jag ställer in förarstolen, ratt och speglar. Gör inre- och yttresäkerhetskontroll. Instruktören ansluter och frågar om däcken, jag har inte kollat dem ännu, men det låter okej på tvillingmontaget - så vi kommer överens om att det verkar bra. Jag sätter mig i stolen, startar motorn och backar ut. Gör de sista kontrollerna och så åker vi iväg.

Svänger vänster istället för höger - ny väg. Det känns rätt ok, bussen känns starkare än den vanliga (6766). Åker mot Fridhemsplan. Framme vid Fridhemsplan svänger jag höger och sedan rakt fram - får hålla ut för trafiken, så jag kör rakt mot Seven-Eleven-butiken. Ner för en backe och första högersvängen - första skarpa - i stan. Börjar bra, men avslutar med att jag går på refugen med framdäcken - eftersom jag ger retur-ratt för tidigt. Men på god väg att klara den, så jag frågar om vi kan ta den igen - men instruktören säger att vi nog inte har tid med det. Kör ner för samma backe igen och ska svänga vänster, men där står en slamsugningsbil (eller något), så vi får ta samma korsning igen. Det går bra! Så vi fortsätter.

Kommer fram till en vägskylt som förbjuder motortrafik med fordon med fler än tre hjul. Dock, vilket jag ser, finns det en tilläggstavla som säger att det inte gäller bussar. Och vi är ju en buss - lite svårt att förneka. Så vi fortsätter rakt fram på Hantverkargatan. Svänger in på Polhemsgatan och det går bra. Kör vidare och ska svänga vänster - det är en tvär sväng så jag tar det lugnt. Instruktören säger att det står ett tillfälligt vägmärke och det går jag inte fri ifrån, så jag får backa lite. Instruktören säger att jag ska planera efter att det är svårt - även om jag vet att det är en lätt korsning. Den dagen det står en lastbil efter korsningen får jag problem om jag inte har marginal.

Kör vidare på Polhemsgatan och den går så småningom över till Klarabergsviadukten. Vidare till Sergelstorg - och cirkulationsplatsen där går utmärkt. Får precis rätt vinkel så att bakaxeln följer med i en snygg linje. Och så ut på Sveavägen - ska höger ner på Kungsgatan. Inga problem - lite överhängsutnyttjande så går vi fritt. Nere på Stureplan svänger jag höger. En Taxi Stockholm släpper av folk på ett övergångsställe och jag har inget annat val än att avvakta. Den flyttar dock på sig. En annan bil får panik och kör iväg med öppen bakdörr. Lite intressant att även om jag inte gör några som helst anspråk på att komma fram eller stressa andra förare, flyttar de sig självmant. Svänger höger upp på Hamngatan och vidare mot Sergelstorg. Rakt fram. Sedan tillbaka mot Kungsholmen.

Under vägen tillbaka frågar instruktören mig hur jag tycker att det går. Jag säger att jag tycker att det känns bra - det är superroligt att köra i stan! Mycket roligare än jag någonsin hade kunnat drömma om. Jag hade först tänkt mig en sommar på förortslinjer, men det är nog inte alls fel att manövrera omkring inne i innerstan. Jag frågar lite om ledbussar och om olika typer - och får höra om OmniCity och bussar av "pusher"-typ - det vill säga att drivningen sitter längst bak. Kommer även att prata om stombusslinjerna i Stockholm. Hornsberg kör 4:an - som är den mest belastade busslinjen i Sverige. Instruktören avundas inte Söderhallen som har linje 47, som kan vara helt överfull på sommaren och på helger. En bra linje annars. Kommer fram till Hornsberg och parkerar. Får en funkfråga på reg-beviset, som också går bra. Det visar sig att den buss jag kör i vanliga fall är både längre, större och tyngre. En fördel när man ska lära sig köra buss - ju svårare ju mer lär man sig - säger instruktören...

Några reflektioner
Instruktören säger att han tycker det har gått bra. Och så börjar han prata om U-ordet - som hittils inte nämnts alls. Uppkörning snart kanske... Jo, det känns inte helt fel. Turen i staden var rolig och gick bra - jag känner en helt annan säkerhet än för bara någon vecka sedan, vet var jag har bussen - bokstavligen. Ibland glömmer jag, men kan förutse att det straffar sig och hinner ofta parera och minimera skadan.

Instruktören pratar numera om att den övningen vi gjorde i Solna - med högervarv och vänstervarv verkligen har gett resultat. Jag håller med, det var verkligen en genomkörare som jag har nytta av nu. Att det inte gick bra från början har lett till att jag fått reflektera mer över vad jag gjorde för fel - och har lärt mig bussens vitala delar. Alltså den utrustning som är vital för att jag ska kunna köra buss. Framförallt backspeglarna. Dess betydelse ska inte underskattas. När jag kör nu är det som att jag i varje situation tittar regelbundet i alla backspeglar. Dessutom, som jag nämnde i förra inlägget, plockar jag fram de tips och råd jag fått och tillämpar dem - så att jag vet om jag ska ligga till vänster eller svänga mot höger, följa linjer eller överskrida linjer.

Jag har C--behörigheten och eftersom jag inte kört på flera år har jag fått lära om. Det är en jättenyttig erfarenhet och frågan är om lastbilskortet hjälper mig. Jo, det gör det - men jag tror att man har mer gratis om man går från buss till lastbil. Hade jag kört med tungt släp hade jag nog kunnat utnyttja den kunskapen i busskörningen, men nu har jag fått vara mer uppmärksam på skärningen bussen gör i alla svängar. Det jag har med mig från lastbilskortet är mest att köra på rull och att kolla igenom korsningarna. Och svängtekniken med bakaxeln. Skillnaden är att i en lastbil sitter jag över framaxeln (oftast), medan i en buss befinner jag mig två och en halv meter framför.

Jag tror att jag snart är redo för uppkörning. Jag kör inte längre personbil, jag kör buss. Och det är bra när man svänger vänster vid Sergeltorg och parerar för bilar vid Stureplan.